18 november 2010

Musfällan

För en riktig djurvän kan det många gånger vara väldigt svårt att förmå sig att ha ihjäl ett djur. Men ibland uppkommer dock situationer då man ändå måste överväga just detta.
'
En skogsmus som överskred husbondens gästfrihet

Möss och råttor har följt i människans fotspår under hundratals år och speciellt husmusen och brunråttan har visat sig vara väldigt anpassningsbara. Båda har genom att dra nytta av människan lyckats sprida sig över större delen av jorden. Även våra båda arter av skogsmöss har lärt sig att dra nyttan av oss människor.

Då vinterkylan nalkas är det många djur, spindlar och insekter som väljer att närma sig människans boningar för att både söka skydd mot kylan och för att söka lättfunnen föda. I spårsnön runt huset avslöjas via små tassavtryck att en skogsmus har flyttat in. Här hos oss hittas både värme och mat vilket kan bidrar till att inte heller den bistraste av vintrar behöver blir alltför svår att uthärda. Dock är det inte alltid som vi människor uppskattar vår nya inneboende, springet på vinden och dess frenetiska gnagande kan orsaka skador på huset och gnags det på elkablar kan det i värsta fall ge upphov till en förödande brand. När mössen hittar en favoritgnagplats på någon ljudalstrande regel som medför många sömnlösa nätter för husbonden, då laddas musfällan med oemotståndlig ost och musens öde är därmed förseglat.

I Västmanland förekommer två arter av skogsmöss (Apodemus), en större och en mindre art. Som namnen antyder är den större arten i genomsnitt något större än den mindre. Storleken är dock överlappande och en artbestämning endast utifrån storleken kan vara svår. Till det yttre är arterna väldigt lika varandra. Båda har brunaktig rygg och kroppssidor, men den större beskriv som något brunare i färgtonen. Undersidan är hos bägge arterna enhetligt vit, men mellan frambenen förekommer oftast, men inte alltid, ett mer eller mindre tydligt brungult band. Detta band är hos stor skogsmus något bredare än vad det är långt. Hos den mindre skogsmusen råder det motsatta förhållandet, dvs. bandet är längre än brett.


Litteratur

Bjärvall, A. & Ullström, S. 1985. Däggdjur. Alla Europas arter. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Lundberg, P. & de Jong, J. 1995. Sveriges smådäggdjur. Fältbiologerna, Stockholm.

11 oktober 2010

Stövsländor

En mörkribbad fransvingeslända (Venezuela flavidus) betar små växtpartiklar på ett lönnblad. Stor och välvd munsköld samt trådsmala antenner är något som kännetecknar stövsländor – Skerike i Västerås 2010-10-09
'
Stövsländor (Psocoptera) utgör en insektsordning som genom åren tycks ha varit försummad bland svenska entomologer, möjligen förorsakad av att det tidigare inte har funnits någon lättillgänglig bestämnings-litteratur. Detta är dock något som åtminstone delvis har avhjälpts i och med publiceringen av den volym av Nationalnyckel (NN) som behandlar Nordens samtliga stövsländor. Volymen är dessutom rikt illustrerad med en mängd fina fotografier signerade Krister Hall.

Stövsländorna som främst lever av mikroskopiska alger, svampar och lavar utgörs av tämligen små eller mycket små insekter som framför allt lever utomhus bland träd och buskar, men här förekommer även arter som har sin huvudsakliga livsmiljö bland gräs och förna i markskiktet. Vi har också några få arter som lever i olika slags bon, t.ex. i fågelbon. Tillkommer gör dessutom en räcka arter som främst återfinns i olika slags inomhusmiljöer, däribland de så kallade bok- och dammlössen.
'
En flaggstövslända (Graphopsocus cruciatus) betar av det lager med påväxtalger som har bildats på en husvägg – Romfartuna i Västerås 2010-09-18
'
Stövsländor kännetecknas bland annat av dess förhållandevis stora och välvda munsköld som upptar en betydande del av ansiktet. Vidare har de långsmala antenner och (som det skrivs i NN) en mjukt tredelad kropp. Bland stövsländorna förekommer både vingade och icke vingade arter, vilket också är något som kan variera inom de olika arterna. Insekter ur andra ordningar, t.ex. bladloppor (Psylloidea), bladlöss (Aphidoidea) och hoppstjärtar (Collembola), kan påminna om stövsländor, men förutom rent utseendemässiga skillnader förekommer även skillnader i beteendet, t.ex. så springer en skrämd stövslända hellre undan än tar till vingarna eller för den delen hoppar iväg, vilket skulle vara fallet för arter ur ovan nämnda ordningar.


I Norden har 82 olika stövsländearter noterats och för svensk del ligger motsvarande siffra för närvarande på 73 arter. I Västmanland har i olika sammanhang 26 olika arter bokförts (se nedan), en siffra som kan jämföras med våra närmaste grannlandskap; Uppland (54 arter), Södermanland (44), Närke (34), Dalarna (29), Värmland (26) och Gästrikland (7). I den systematiska sammanställning som presenterades i NN indelas stövsländorna i tre underordningar, Trogiomorpha, Troctomorpha och Psocomorpha. De djur som illustreras i anslutning till detta inlägg hör samtliga till den sistnämnda gruppen, vilket också är den som främst förknippas med stövsländor. Inga arter ur de båda förstnämnda underordningarna har ännu rapporterats ifrån Västmanland, så här kan man göra en insats! Om man önskar studera våra utomhuslevande arter kan man bland annat använda sig av den teknik som innebär att man med en påk (eller något liknande redskap) bankar på en trädgren och låter det som trillar ner samlas upp i ett uppochnervänt (vitt) paraply som hålls under grenen.
'
Litteratur
Svensson, B. W. & Hall, K. 2010. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Stövsländor. Psocoptera. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
'

Nymfer hos vissa storstövsländor är täckta med hår på vilka alger och andra lösa partiklar kan fastna, vilket bidrar till ett utmärkt kamouflage. På bilden en nymf av någon av Loensia-arterna som påträffades under en löst sittande barkflaga på ett liggande träd. - Ängsö i Västerås 2010-05-14

Klarvingad jättestövslända (Psococerastis gibbosa), vår och Europas största stövslända. Denna hade nattetid lockats till en ljuskälla avsedd för nattfjärilar, vilket är ovanligt eftersom det är få stövsländearter som attraheras av ljus – Tidö i Västerås 2010-07-22
'
------------------------------------------------------------------------------
Stövsländor (Psocoptera) rapporterade från Västmanland, enligt Svensson & Hall (2010). Tillkommer gör flaggstövslända som rapporterad som ny för Västmanland under 2010.

Frackstövslända (Caecilius fuscopterus)
Sumpstövslända (Valenzuela atricornis)
Granfransvingeslända (V. burmeisteri)
Mörkribbad fransvingeslända (V. flavidus)
Risfransvingeslända (V. gynapterus)
Flaggstövslända (Graphopsocus cruciatus)
Barrglasvingeslända (Stenopsocus lachlani)
Höstövslända (Lachesilla pedicularia)
Ekkviststövslända (L. quercus)
Prickig sorgstövslända (Peripsocus alboguttatus)
Dysterbrun sorgstövslända (P. phaeopterus)
Fläckig sorgstövslända (P. subfasciatus)
Randig gluggmärkeslända (Philotarsus picicornis)
Tjockpalpstövslända (Cuneopalpus cyanops)
Mörkhuvad fransgaffelslända (Elipsocus hyalinus)
Bredbandad fransgaffelslända (E. pumilis)
Tvåfläckig klarvingeslända (Mesopsocus laticeps)
Blektonad klarvingeslända (M. unipunctatus)
Lövstorstövslända (Amphigerontia bifasciata)
Barrstorstövslända (A. contaminata)
Klarvingad jättestövslända (Psococerastis gibbosa)
Mörkvingad jättestövslända (Metylophorus nebulosus)
Prickvingad storstövslända (Loensia pearmani)
Fläckvingad storstövslända (L. variegata)
Prickdroppslända (Trichadenotecnum majus)
Fläckdroppslända (T. sexpunctatum)

2 oktober 2010

Oribatida

Kvalstren (Acari) hör till spindeldjuren och utgör där en antalsmässigt mycket stor och mångformig grupp både om man ser till dess utseende och till dess levnadssätt. I Sverige känner man till minst 1000 olika arter bland vilka några mindre roliga kändisar (läs: parasiter) återfinns, så som fästingen (Ixodida), skabbkvalstret (Sarcoptes scabiei), det i livsmedel förekommande oret (Astigmata) samt Varroa-kvalstret som drabbar våra honungsbin.
'

En "flock" Oribatider (mindre än 1 mm) betar av porlagret på en vedlevande svamp - en ticka - som sitter på en markliggande tallåga i barrskog. Arboga 2010-09-28
'
Av ovan kanske någon drar slutsatsen att kvalster knappast bidrar till något väsentligt och endast är av ondo. Detta är dock inte riktigt sant. I exempelvis skogarnas förnalager har kvalster hörande till ordningen Oribatida en avgörande roll i bildandet av humus genom nedbrytandet av gammalt organiskt material. I vissa skogars markskikt är dessa kvalster rikt representerat och man har i barrskogar uppmätt tätheter på uppemot 400000 individer per kvadratmeter.
'

Oribatida, samma som bilden ovan. Arboga 2010-09-28

Dessa förhållandevis fridfulla och nyttiga kvalster lever främst av svamphyfer, men även svampsporer, pollen, bakterier och alger torde ingå i deras matsedel. De kan även hittas i ganska stor omfattning på vedartade växter, på bladen samt på epifytiska mossor och lavar en bit ovanför marken.
Oribatiderna är likt övriga kvalster en mycket mångformig grupp där arter ornamenterade med ving-, horn-, fjäder- eller hårlika utskott förekommer. I regel handlar det dock om mycket små till små djur (0,5- 1,5 mm långa) med klotformiga och ”bepansrade” kroppar. I den svenska faunan känner man till 287 olika arter av oribatider, vilket är något färre än det totala antalet arter kända i Lettland där listan med liten marginal överstiger 300 arter.
'
Det svenska namnet på orbatiderna är hornkvalster eller pansarkvalster. På bilden ses ett hornkvalster som förmodligen hör till familjen Galumnidae (max 1,5mm stor) och som är utsmyckat med vinglika utskott. På svamp (en skivling) i bokskog. Västerås 2010-09-11

Referenser:
Baranovska, A. 2007. A checklist of Latvian Oribatida. Latvijas entomologs 44: 5-10
Lindberg, N., Persson, T. & Ahlström, K. 2004. Sexton nya oribatidarter (Acari: Oribatida) för Sverige. Entomologisk Tidskrift 125[3]: 133-142.
Lundqvist, L. 1999. Kvalster – en stor grupp små djur. VäxtEko.

Olsen, L.-H. & Svedberg, U. 1997. Smådjur i skogen. Prisma, Stockholm.
Persson, T. & Lindberg, N. 1999. Klimateffekter på hoppstjärtar och kvalster i skogsmark. VäxtEko.

Siira-Pietikäinen, A., Penttinen, R. & Huhta, V. 2008. Oribatid mites (Acari: Oribatida) in boreal forest floor and decaying wood. Pedobiologia 52: 111-118.

3 september 2010

Fjärilsmyggor

Kanske har ni någon gång stött på en lurvig liten insekt (1,3–3,5 mm) med borstlika vingar och krum kropp sittandes på något grässtrå eller som med snabba och ryckiga rörelser springer på en vägg någonstans hemmavid, kanske i anslutning till toaletten? Då kan det vara en fjärilsmygga (fam. Psychodidae) ni har hittat. Systematiskt hör fjärilsmyggorna till Nematocera, dvs. myggorna, inom vilka de anses utgöra en av de svåraste familjerna att ta sig an. Fjärilsmyggor kan hittas nästan vart du än är på jorden och minst 3000 olika arter lär vara vetenskapligt beskrivna. Av dessa är lite drygt 65 påträffade i Sverige. Kunskapen om de svenska arternas förekomst och utbredning är dock väldigt fragmentariska och för Västmanlands del är uppgifter om dem i stort helt obefintliga.
'Många av fjärilsmyggorna är mycket lurviga och har i solsken en ”dräkt” som är tydligt färgskiftande. Vingens ovala form med en svagt utdragen spets är en typisk karaktär för många av våra vanligaste arter. I vila hålls vingarna, hos vissa arter delvis utbredda medan andra håller dem mer taklagda. – Clytocerus ocellaris, Västerås 2010-08-27
'
Fjärilsmyggornas larver är ganska mångformiga i sitt val av livsmiljö, men larvutvecklingen sker främst i miljöer som håller ett fuktigt mikroklimat. Helt akvatiska arter tycks dock inte förekomma. På land utgör förmultnande växtdelar attraktiva underlag och de kan t.ex. hittas talrikt i komposter. Larvutveckling kan för vissa arter även ske i djurspillningar, svampar, rötat träd osv. De kan även förekomma i toaletter, kloaker samt i reningsverk. I den senare kan en massförökning av larver, som där lever av nedbrytande och vattenrenande bakterier, orsaka att filter slammar igen av döda eller döende fjärilsmyggor, vilket i slutändan kan leda till kostsamma driftstopp.

Fjärilsmyggan på bilden heter Clytocerus ocellaris (Meigen, 1818) och är en hona. Det är en i Sverige mycket vanlig art som främst utvecklas i små rinnande vatten, bäckar av olika typer. I sydvästligaste Skåne har den två generationer per år, men redan i Blekinges skogsland endast en.

Litteratur

Oosterbroek, P. 2006. The European Families of the Diptera. Identification, diagnosis, biology. KNNV Publishing, Utrecht.

Svensson, B. W. 2009. Fjärilsmyggfaunan i ett hagmarksområde och en ladugård i östra Blekinges skogsland. Med en översikt av familjen Psychodidae:s morfologi, systematik och utforskande, samt särskilt de svenska Psychoda s.l. –arternas biologi. Entomologisk Tidskrift 130: 185-208.

Tack till Bo W. Svensson som har artbestämt djuret på den bild som åtföljer detta inlägg.

24 augusti 2010

Större dagsvärmare på besök i Västmanland

Häromdagen kom en fin bild med e-posten. Bilden visade med all tydlighet en större dagsvärmare (Macroglossum stellatarum). Djuret var fotograferat på Bäckby i Västerås den 21.8 i år och kunde vid observationstillfället bland annat ses näringssöka på en fjärilsbuddleja – en växt känd att attrahera allehanda fjärilar.
'
Den större dagsvärmaren bär en viss liknelse med en kolibri (vilket den då och då misstas som) då den med snabba vingslag kan stå stilla framför en växt samtidigt som den med sin långa sugsnabel tillgodoser sig av den näring blomman kan ge. Den större dagsvärmaren är med sina roströda bakvingar lätt att känna igen. Foto: Berit & Sven Lång
'

En utsökning i artportalen vittnar om att det har gjorts spridda observationer av den större dagsvärmaren under året och att den som nordligast har noterats ända upp till södra Hälsingland. För Västmanlands del utgör ovanstående fynd inte det första för året. Tidigare har arten setts uppsöka nektarrika blommor vid både Köttsjön i Fellingsbro (7 augusti) och, enligt bild och kortare notis på vlt.se, i Sätrabrunn (27 juli).

Den större dagsvärmaren har sin ursprungliga hemvist i Medelhavsområdet, men de flesta åren företas en mer eller mindre omfattande utflyttning och i samband med dessa kan arten iakttas ända upp till våra nordligt liggande breddgrader – från sydligaste Skåne och sällsynt ända upp till Lappland. Antalet individer som innefattas av rörelserna varierar dock kraftigt mellan åren. Sensommaren år 2006 inträffade förmodligen den kraftigaste invasionen av arten i modern tid, tusentals individer fördes norrut med hjälp av varma sydvindar och arten kunde då bokföras på många platser runt om i landet. Även den gången berördes Västmanland och i artportalen har trettio fynd inrapporterats mellan den 23 juli och 9 oktober. Det egentliga antalet torde dock ha varit betydligt större än så.

Den större dagsvärmaren, som övervintrar som vuxen, tål normalt inte att utsättas för frost och kan därför normalt inte överleva vårt kalla vinterklimat. Den är därmed för sitt uppträdande helt beroende av de nordriktade rörelser som årligen sker. Tillfälligtvis kan dock dess larver anträffas på måror (Galium sp.) men de är snarast att betrakta som ett resultat av en på året tidigare inflygning, med efterföljande äggläggning, än ett resultat av en lyckad övervintring. Under innevarande sommar lär ett larvfynd till exempel ha gjorts på Ängsön i Västerås och kanske har denna lyckats med förpuppningen och utgjort del i det uppträdande som nu sker.

8 augusti 2010

Guldgräshoppan - Ny för Västerås!

Guldgräshoppan (Chrysochraon dispar) har i Sverige en tämligen begränsad utbredning och förekommer här framför allt på Gotland. Isolerade förekomster finns dock även på Öland samt längs kusterna i Uppland, Västerbotten och Norrbotten. Sedan gammalt är arten också känd från ett fåtal inlandslokaler i Mälardalen, både i Södermanland och i Västmanland. Biotopen där arten uppehåller sig beskrivs som fuktigare, så som strandängar, agmyrar och diken (Strid 2010).
'

Den första observationen av guldgräshoppa i landskapet lär ha gjorts 1981 då arten noterades av Åke Sandhall vid en plats öster om Köping. Därefter har arten påträffats av Oskar Kindvall vid Ullvi, Munktorp, år 1989, med återbesök år 2007 (enl. ArtPortalen). Denna lokal kan kortfattat beskrivas som ett djupare krondike kantat av frisk/fuktig gräsmark med inslag av bl.a. hundkex. I år besöktes denna lokal den 3 augusti med avseende att lära känna och fotografera gräshoppan. Vid besöket inräknades inom ett tämligen begränsat område från vägskälet söder om Ullvi, samt en kortare sträcka längs vägen västerut, minst 15 hanar och 7 honor. En av honorna kunde dessutom beses då hon placerade sina ägg i en förmultnande hundkexstjälk. Denna dag noterades även en hane vid en ny lokal några km SO om Ullvi, vid Munkbäcken nära Hova. Så lång var detta den kända utbredningsbilden för guldgräshoppan i Västmanland.

Nu till det senaste fyndet i Västerås kommun. Med avsikt att försöka fotografera sävvårtbitaren (Conocephalus dorsalis) gjordes ett besök vid Asköviken den 7 augusti. Redan vid Lövstas besöksparkering noterades en spelande guldgräshoppa längs det dike som kantar ena sidan av parkeringsplatsen. Fortsatta eftersök i dikena vid parkeringen samt längs invallningen vid pumpen och vid spången gav totalt minst 33 olika spelande hanar samt åtta honor (parning observerades). Med tanke på att det vid observationstillfället förvisso var tämligen varmt, men att himlen i övrigt täcktes av gråa moln kan man tänka sig att spelaktiviteten inte var på topp och att det egentliga antalet guldgräshoppor är betydligt högre än vad ovanstående siffror visar. Fyndplatserna vid Asköviken utgörs till största delen av frisk-fuktiga gräsmarker längs diken, på invallning samt på strandäng. Tre hanar uppehöll sig även på lite torrare, men ändå gräsrika, marker en lite bit ifrån diken och strandängar.

Guldgräshoppan finns inkluderad i den svenska rödlistan och har i den senaste upplagan listats som nära hotad, NT. Den hotbild mot arten som anges är omfattande igenväxning av de lokaler där arten förekommer. Vid vissa lokaler kan man även tänka sig att olika typer av markberedande åtgärder kan utgöra framtida hot mot vissa av inlandslokalerna, t.ex. lokalen i Munktorp. De nya fynden vid Asköviken inger dock en viss förhoppning om att guldgräshoppan kanske inte är riktigt så ovanlig i mälardalen som tidigare fyndbild gör gällande.

'
Till texten ackompanjerande bilder visar från ovan: parande guldgräshoppor vid Lövsta, 7 aug 2010.; biotop vid Lövsta, ett frodogt dike, 7 aug 2010 och slutligen en guldgräshoppa, en spelande hane, vid Ullvi i Munktorp, 3 aug 2010.

Referenser
Strid, T. (red.) 2010. Gräshoppor i Sverige – en fälthandbok. Stockholms Entomologiska Förening.
Rödlistan 2010. http://www.artdata.slu.se/rodlista/

27 juli 2010

"Getingplågan" - Rubrik som går igen...

Flera av landets större dagstidningar (och många av de mindre) har redan basunerat ut att ”getingplågan är här och att den är värre än någonsin” samt att ”Anticimex har bråda dagar med att stävja getingplågan…” - Rubriker som återanvänds med några års mellanrum. I sommar märks dock även i Västeråstrakten att det för närvarande finns väldigt gott om surrande getingar. I Sverige är enligt Chinery (1988) 14 olika arter av sociala getingar (fam. Vespidae) kända och flertalet av dem har en ganska vid utbredning och förekommer även i Västmanland. Årets uppträdande tycks framför allt beröra den vanliga getingen (Vespula vulgaris) som i det varma sommarvädret har fått ideala förhållanden till massproduktion. Även tysk geting (V. germanica) och rödbandad geting (V. rufa) kan noteras i markerna. Mer information om getingar kan hittas på sajten www.entomologi.se
___________
På bilden ovan ses en vanlig geting (Vespula vulgaris) som
övervakar inflygningen till boplatsen som på bilden skymtas
bakom getingen, mellan några takbrädor.
-
I de flesta fallen torde getingarna inte utgöra någon större fara för oss människor, men ibland händer det att någon uppretad geting, med tagg före och livet som insats, går till attack. För flertalet resulterar sticket i ett visst obehag och en ömmande och något svällande kroppsdel. För andra kan obehaget av sticket ge upphov till något långt värre, en allergisk reaktion som för några få kan bli förödande. Detta faktum gör att getingen inkluderas bland Sveriges farligaste djur! Lyckligtvis tillhör inte jag den skara människor som får allergiska besvär av ett getingstick, något som jag vet eftersom jag på kort tid, vid två olika tillfällen, har blivit stungen av getingar. Det första sticket får jag dock ta på mig själv eftersom getingar uppenbarligen inte uppskattar närgången bofotografering. Råd om hur man bör förhålla sig till getingar och bin kan bland annat fås från anticimex Internetsida.
-
Litteratur

Chinery, M. (1988). Insekter i Europa. Bonniers, Stockholm

1 juli 2010

Gräshoppor

Bestämningen av hopprätvingar (ordningen Orthoptera), dvs. gräshoppor, är inte alldeles enkel men i och med att boken Gräshoppor i Sverige publiceras lagom till den tid då gräshoppornas sommarsurrande inleds på alvar, är detta något som kommer att underlättas väsentligt. Bakom boken ligger samma gäng som tidigare har producerat boken Trollsländor i Sverige – en fälthandbok. Likt denna är boken om Sveriges gräshoppor rikligt illustrerad med en mängd vackra fotografier tagna både i fält och i studio. Boken fokuserar och pekar ut de detaljer som är viktiga vid artbestämningen av en gräshoppa. Boken upptar och beskriver samtliga svenska arter, dvs. 38 arter syrsor, vårtbitare och markgräshoppor. Enligt Catalogus – Landskapskatalog för Hopprätvingar (som finns tillgänglig via artportalen) har tjugoen av dessa noterats i Västmanland. Här finns bland annat cikadavårtbitaren (Metrioptera roeseli) som länge hade sin enda svenska förekomst vid Asköviken sydväst om Västerås och guldgräshoppan (Chrysochraon dispar) som endast är känd från en lokal i landskapet, nära Munktorp i Köpings kommun.
----------
Ny litteratur som glädjer...

'
----------
Litteratur om gräshoppor:

Göransson, G. 2001. Mina insektsvandringar. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Kindvall, O. & Denuel, A. 1987. Sveriges vårtbitare och gräshoppor. Fältbiologernas förlag, Stockholm.
Strid, T. (red.) 2010. Gräshoppor i Sverige – en fälthandbok. Stockholms Entomologiska Förening, Stockholm
.

´
Naturhistoriska Riksmuseet (NRM) har en informationssida på Internet som behandlar Sveriges gräshoppor, vårtbitare och syrsor. De teckningar som illustrerar sidan kommer bland annat ifrån Göte Göransson (2001), se ovan.

16 juni 2010

Tallgräsfjäril

Tallgräsfjärilen (Oeneis jutta) är en ganska stor, men vid första anblicken tämligen oansenlig fjäril. Dess ovansida, som kan vara svår att se bra då fjärilen med sin snabba och knyckiga flykt drar fram mellan tallstammarna, är övervägande brun i grundtonen. Både fram- och bakvingen är strax innanför vingens ytterkant utsmyckade med en rad svarta fläckar som är omgärdade av blekgula kanter. Även framvingens undersida har ett liknande utseende. Bakvingens undersida är däremot spräckligt färgat i grått och brunt med sicksack-mönster, en färgsättning som fungerar utmärkt som kamouflering då fjärilen slår sig ner för att vila på en tallstam. Den något mera ”färgsprakande” framvingen döljs då av bakvingen och fjärilen kan för beskådaren vara förvånansvärt svår att upptäcka.
'
Att beskåda en tallgräsfjärilshane på jakt efter en parningsvillig hona kan vara en ganska sällsam upplevelse, vilken kan liknas vid en näringssökande trädkrypare. Hanarna flyger mellan tallstammarna och söker av stammen från bas till topp innan han flyger vidare till basen av ett nytt träd där sökandet forsätter upp för stammen.
'
I Västmanland är tallgräsfjärilen - på lämpliga platser - att betrakta som tämligen allmän. Här liksom i övriga delar av Sverige infaller flygtiden under jämna år, vilket kommer sig av artens tvååriga larvutveckling. Den kan dessa år noteras vid flera av landskapets tallmossar och andra tallomgärdade myrmarker, där också artens värdväxter - olika ullarter - förekommer. Här kan bland annat Bredmossen i Norbergs kommun tjäna som ett gott exempel. Hos oss saknas arten endast i de öppna slätt- och jordbruksbygderna i landskapets södra, mälarnära, delar. Flygtiden infaller i huvudsak under juni månad, men enstaka observationer kan redan göras från och med den sista majveckan. Eftersom arten flyger i år är det hög tid att eftersöka arten på lämpliga lokaler i landskapets norra delar.

__________
Bilder: Bredmossen i Norberg, juni 2010 - lämplig lokal för tallgräsfjäril (övre). Vilande tallgräsfjäril på tallstam, Hagmossen i Skinnskatteberg, 30 maj 2010 (mitten). Tallgräsfjäril på Bredmossen, juni 2010 (nedre).

Läs mera:

Eliasson, C. U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae–Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Eliasson, C. U. & Liljeberg, G. 2009. Dagfjärilar i Örebro och Västmanlands län. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län.
Söderström, B. 2006. Sveriges fjärilar: En fälthandbok. Albert Bonniers Förlag, Stockholm.

9 juni 2010

Hornstrit

Vid den första anblicken kan det tyckas att hornstriten (Centrotus cornatus) inte hör denna värld till. Den trehornade halsskölden med två tydligt utåtstående horn samt en utdragen ”tagg” som sträcker sig långt över bakkroppen, gör att djuret mer påminner om något som Sigourney Weaver mötte i någon av aliens-filmerna.

Stritarna hör till ordningen växtsugare (Homoptera) och är en mångformig grupp som inkluderar ca 400 arter i Sverige. Hornstriten, som lever på olika lövträd och buskar, utgör dock den enda svenska representanten bland puckelstritarna (Membracidae). Dess utbredningsområde sträcker sig från Skåne i söder till Ångermanland i norr och den beskrivs som tämligen allmän.

__________
Hornstriten på bilden har fattat post på en växtstjälk tillhörande hundkex (Anthriscus sylvestris) - Romfartuna (Vstm) 8.6.2010

Referenser

Chinery, M. 1988. Insekter i Europa. Bonniers, Stockholm.
Douwes, P., Hall, R., Hansson, C. & Sandhall, Å. Insekter, en fälthandbok. Interpublishing, Stockholm.
Gillerfors, G. & Fägerström, C. 2008. Stritar i Sverige, en bortglömd grupp. Entomologisk Tidskrift 129: 146-147. http://www.sef.nu/et/artiklar/ET2008/3/Stritbildextra.pdf
Olsen, L.-H. & Svedberg, U. 1999. Smådjur i skogen. Bokförlaget Prisma, Stockholm.

British Bugs
www.britishbugs.org.uk
Småkryp
www.entomologi.se
Sveriges Entomologiska Förening
www.sef.nu

24 maj 2010

Mästerbyggare

Pungmesen (Remiz pendulinus) är en mästare på att bygga bon. Med kirurgisk precision vävs medhjälp av dess sylliknande näbb ett pungliknande byggnadsverk . Boet vävs samman av bland annat kaveldun och fästs inte sällan i en tunn björkgren, där boet när det är klart hänger och pendlar fritt i vinden. Det är hanen som påbörjar bygget och det är först då honan har lockats till platsen som det färdigställs och får sitt typiskt pungliknande utseende.
Pungmesen hittas oftast i anslutning till strandnära trädridåer intill bladvass och dess närvaro avslöjas genom ett fint och utdraget läte, ett ”psiiiiy”, som kröker en aning nedåt på slutet.
Arten är invandrad till Sverige i relativt sen tid. På 1960-talet noterades pungmes för först gången i Skåne, men det hann dock bli år 1989 innan det första Västmanländska fyndet gjordes. I december detta år hittades ett använt bo vid Asköviken. Detta fynd kom att bli startskottet på en större invasion och pungmesens bo kunde de följande åren hittas lite varstans på lämpliga lokaler utmed mälarstränderna. Invasionen kom dock av sig och under 2000-talet har pungmesen åter blivit en sällsynthet i landskapet, med i snitt 0-2 fynd/år.

När det begav sig på 1990-talet var Strömsundet vid Tidö-Lindö och Hässlösundet vid Björnön två av ”de säkrare” lokalerna för pungmes i Västmanland och det är också här som man åter kan beskåda ett av djurvärldens finaste konstverk (källa: http://www.artportalen.se/)

Pungmesen en riktig mästerbyggare. Här håller en hane på att fila på de sista detaljerna innan det är dags för honan att flytta in och det är först då som boet får sitt typiska pungliknande utseende.

19 maj 2010

VITNACKAD SVÄRTA!!!

Daniels glädjevrål lär väl ha hörts ganska långt över den flacka nejd som omger Fläcksjön i Sala. Ett kvällsbesök resulterade i landskapets första fynd av vitnackad svärta, en art som normalt hör hemma i Nordamerika. Arten är trots endast 85 tidigare fynd numera en tämligen regelbunden gäst i Sverige, men det är väldigt få av fynden som har gjorts i inlandet. I Fläcksjön hade anden slagit följe med fyra sjöorrar, två svärtor och två bergänder som samtliga låg och guppade mitt på sjön. Tillskyndande fågelskådare, från när och fjärran, kunde ganska snart efter Daniels upptäckt avnjuta det för landskapet tämligen exklusiva sällskap i ett snabbt bortflyende kvällsljus.
En samling glada fågelskådare som här får avnjuta Västmanlands första vitnackade svärta (Melanitta perspicillata)

Den vitnackade svärtan noterades för första gången i landet redan 1833, då en hane blev skjuten i Karesuando, Lappland. Därefter har som redan nämnts ytterligare 85 fynd gjorts inom landets gränser, flest i Halland (13) och Skåne (12), men väldigt många vitnackar har även noterats upp längs Norrlandskusten, t.ex. i Hälsingland (11) och Ångermanland (5). Flera av fynden i Hälsingland antas dock ha sitt upphov i en och samma hane som återkom flera av åren mellan 1980 och 1987 till bl.a. Storjungfrun. En fullständig bild över artens uppträdande i Sverige, åren 1833-2007, kan fås via denna länk:

Fina observationsmöjligheter till trots var avståndet till vitnacken och dess sällskap alltför långt för kalasbilder. I den infogade cirkelrunda bildens mitt lyser den vita nacken i tydlig kontrast mot dess svarta kropp.

Det långa avståndet i Fläcksjön medgav ingen bildtagning varför eventuella läsare av dessa rader får hänvisas till denna tjusiga herre, som i likhet med fläcksjöfågeln rastade tillsammans med sjöorrar på en inlandslokal, Manjaurträsket i Västerbotten år 2006.

29 april 2010

Den nya rödlistan

I går, i samband med ArtDatabankens årliga flora- och faunavårds konferens, presenterades den nya upplagan av vår nationella rödlista. I listan återfinns 4 127 arter varav 212 är kategoriserades som akut hotade (CR), 634 som starkt hotade (EN), 1 096 som sårbara (VU), 1 440 som nära hotade (NT), 521 som kunskapsbrist (DD) och slutligen 224 arter som anses vara nationellt utdöda (RE). Kort beskrivs situationen för våra däggdjur som positiv samtidigt som situationen för flera av våra fiskarter har försämrats. Flera fjärilar och steklar har missgynnats som en följd av en försämrad tillgång på bland annat pollen- och nektargivande växter. I listan över insekter och svampar märks ett antal arter knutna till ask och alm som i spåren av de sjukdomar som har drabbat dessa träd, kommer att gå en mycket osäker framtid till mötes.

Backsippan återfinns numera på den svenska rödlistan och klassas där som sårbar (VU)

Följande rader skall ses som ett kortare axplock av de förändringar som på ett eller annat sätt berör vår västmanländska natur. Framför allt är det en inblick i de plus (trillat ut) och minus (trillat in) förändringar som kan märkas i årets upplaga av rödlistan.

Bland kärlväxter återfinns numera desmeknopp, låsbräken, knärot, ängsskära och backklöver (samtliga klassade som NT) i den inte alltför angenäma skara växter som har tagit plats i den nationella rödlistan. De två kanske mest överraskande (och det som förmodligen kommer att generera störst uppmärksamhet) tillskotten utgörs av ask (Fraxinus exelsior) och alm (Ulmus glabra), som båda har drabbats hårt av de trädsjukdomar som grasserar dessa trädslag. Båda klassas numera som sårbara (VU) och de båda trädens prekära situation kommer i slutänden att drabba en lång rad andra organismer som är knutna till dem för dess överlevnad. I rödlistan återfinns numera även årets riksinventeringsart, backsippan som anses vara så pass hotad att den måste klassas som sårbar (VU). I 2005 års rödlista ansågs arten ha en livskraftig (LC) population i landet.
Inslaget av svampar har i denna lista förlängts väsentligt, bland annat märks en rad trädlevande svampar, s.k. tickor – kötticka, granticka, ullticka, tallticka och ekticka – som alla klassas som missgynnade (NT).
Bland däggdjuren anses numera mustaschfladdermusen, trollfalddermusen och brunbjörnen ha livskraftiga (LC) populationer i landet.
Bland fåglarna märks inte så många förändringar i hissen in och ut ur listan. Bland de nya inslagen märks drillsnäppan (NT), tornseglaren (NT) samt den sydliga gulärlan (VU). Det kanske mest förvånande inslaget utgörs av gråtruten (NT). En art som har drabbats av en sjukdom som på vissa håll (bl.a. i Mälaren) har decimerat arten ordentligt. Busksångaren, vassångaren och den brandkronade kungsfågeln är som häckfåglar nya i den svenska faunan och det är först nu som arterna har kunnat klassas. Samtliga anses ha en missgynnsam status. Bland plustecknen återfinns skedanden, mosnäppan, skogsduvan, törnskatan, stenskvättan och entitan som nu anses ha en gynnsam bevarandestatus och därmed kan avföras från listan över hotade arter.
Eftersom insekter är en ordning med väldigt många ingående arter är det inte speciellt förvånande att dessa också upptar en ganska väsentlig del av utrymmet i den nationella rödlistan. Bland fjärilar märks en del mer eller mindre kända arter så som humlerotfjäril, allmän purpurmätare, vasspetsad sikelvinge, almsnabbvinge och jättesvampmal, alla anses numera ha en missgynnsam (NT) status i landet. I andra änden märks fjorton fjärilsarter som inte längre anses vara hotade och kan därmed strykas från listan. Det kan här också konstateras att landets enda förekomst av prickig stenfrömal (Ethmia dodecea) på Ridön i Västmanland, numera anses vara utdöd (RE), vilket innebär att arten kan sälla sig till den sorgliga skaran arter som inte längre finns kvar inom landets gränser.

För en mer utförlig genomgång hänvisas till den nationella rödlistan på Internet:
http://www.artdata.slu.se/rodlista/

17 april 2010

Ägg a la bibagge!

Text: Markus Rehnberg

Bibaggen (Apalus bimaculatus) tillhör våra mer sällsynta skalbaggar. Den återfinns i dagsläget i den svenska rödlistan där den är listad som missgynnad (NT). I Västmanland är den enligt artportalen (http://www.artportalen.se/) känd från ett tjugotal lokaler, främst i landskapets östra delar. Arten lever i sandiga miljöer, vilket i Mellansverige brukar innebära grustäkter belägna utmed någon av våra rullstensåsar. Den tid man har chans att stifta bekantskap med bibaggen är väldigt kort och infaller strax efter snösmältningen och en dryg månad framåt, vilket främst brukar innebära april månad. Har man turen att besöka rätt grustag vid rätt tidpunkt, då kan man mötas av ett myller av liv där mängder av bibaggar löper (om man nu kan säga så om bibaggar) fram över sanden. Man brukar även kunna se smärre ”nystan” av bibaggar, bestående av flera hanar som alla försöker uppvakta och para sig med en och samma hona.

Egentligen är vår kunskap om artens reproduktion rätt begränsad. Man vet att dess larv är en så kallad triangulinlarv och att den lever som parasit på sidenbin (Colletes sp.). Då larven kläcks rör den sig snabbt mot ett lämpligt hål i sanden som är bebott av bin. Väl nere i boet börjar larven att äta av det förråd som biet har samlat ihop och byggt upp åt sin egen avkomma. Man tror att bibaggen, när förrådet är tomt, även kan förtära biets larv innan en förpuppning sker.

En hona i full färd med att placera sina ägg på undersidan av en upp och nervänd planka

Hur det går till när äggen läggs vet man också ganska lite om. Det finns dock rapporter som säger att honan placerar sina ägg i små gropar i sanden. Bilden här ovan är tagen i en täkt nära Lågbolund i Sala kommun och utgör en unik dokumentation av en händelse som är väldigt få förunnat att ha fått se med egna ögon. Äggen som denna hona har valt att placera på en upp och nervänd planka, är avlånga till sin form och glänsande "vingummivita". I nära anslutning till äggsamlingen fanns minst ett hål i sanden som förmodligen hade grävts ut av bin. Larverna kommer, då de väl kläcks, mer eller mindre att rasa rakt ner i bohålet.

Bibaggen är till sitt utseende omisskännerlig. Det är en lite drygt centimeterstor skalbagge som har en svart kropp och brunorangea täckvingar, vars bakre delen är dekorerad med en svart prick på vardera vinge. Honorna kan ganska enkelt utskiljas i och med att deras bakkroppar oftast är kraftigt uppsvällda, vilket medför att segment mellan ”kroppsplattorna” lyser gula och ger bakkroppen ett övervägande gult intryck. Honan har generellt sett även kortare antenner än vad hanen har. På bilden längst upp visas en hane.

30 mars 2010

Misteln vid dess nordgräns

Under vintern har den Botaniska Förening i Västmanlands län inlett en inventering av misteln (Viscum album) i Västmanlands län. Till grund för inventering ligger bland annat en undersökning genomförd av Bertil Walldén i Västeråstrakten under 1940- och 50-tal (Walldén 1955). Vid denna tidpunkt fanns misteln framför allt kring Tidö och Fullerö samt på mälaröarna (inkl. Björnön, Ridön och Aggarön). Väldigt få förekomster var kända norr därom, t.ex. har Walldén (1955) endast angivit åtta fyndplatser inne i centrala Västerås.

Den pågående inventeringen visa redan nu att misteln markant har ökat i sin numerär och att utbrednings-området har utvidgats betydligt. Att misteln har ökat visas bland annat av antalet kända fyndplatser inne i centrala Västerås där växten har mer än mångdubblats och kan numera hittas på fler än 200 olika platser. Kartan visar mistelns nuvarande utbredning i Västmanland.


Kartan visar mistelns utbredning i Västmanland fördelat på 5x5km rutor (s.k. atlasrutor). Rastrerade rutor visar förekomsten så som den var känd i ”Västeråstrakten” omkring 1952 medan de helfärgade rutorna visar förekomster/rutor som har tillkommit under 2009/10. ”M” visar var länets nordligaste mistel återfinns idag.

Hur nordligt kan man hitta misteln? Malmgren (1982) omnämner förekomster funna av Bertil Walldén vid Hovdestalund i Västerås norra delar samt vid Kolmsta, söder om Tortuna. Dessa båda utgjorde då de nordligaste utposterna i länet. Dessa båda mistelfynd står sig ganska väl även om man jämför med nuvarande tid, dock har de på senare år blivit omsprungna av flera fynd i bl.a. Rönnby, Tunbytorp, Hökåsen och nu senast vid Skultuna kyrka (se bild). Blickar man utanför länets gränser, så finns i artportalen.se endast en uppgift om en nordligare mistelförekomst i Sverige än den vid Skultuna. Den misteln sitter i en sälg strax norr om Örsundsbro i Uppland. Det kommer säkerligen finnas anledning att återkomma till misteln vid ett senare tillfälle.

Källor:
Botaniska Föreningen i Västmanlands län – Här ges information om misteln och mistelinventeringen i Västmanlands län.

Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. Motala.
Walldén, B. 1955. Misteln, s. 126-146. I: Walldén, B. Västeråstraktens växt- och djurliv. Västerås.

21 mars 2010

Marsväder!

Gårdagens strålande väder med sol och uppemot +10 grader byttes under dagen till ett riktigt ruskväder. Vägar som precis hade hunnit bli snöfria täcktes åter av ett tjockt vitt snötäcke. De vinterfåglar som hade hunnit få vårkänslor trängdes åter under fågelbordet och nu fick de samsas med tämligen nyanlända koltrastar, bofinkar och steglitser.
Fördelen med dagens ruskväder är att sånglärkan har snöat in en första gång. Enligt gammal bondepraktika skall lärkan snöa in tre gånger innan vi kan räkna med att det blir vår, riktig vår...!

Talgoxe (hona)

Bofink (hane)

31 januari 2010

Bändel

Ett fågelbord vid Jubbacksvägen i Fagersta har sedan 1 januari 2010 haft ett celebert besök. Bland finkar, siskor och sparvar finns också en bändelkorsnäbb, en hane.

13 januari 2010

Nytt vargrevir?

Länsstyrelsen i Västmanlands läns viltspårare har under julhelgen samt en liten bit in på det nya året spårat ett helt nytt vargpar i området Ramnäs - Gunnilbo -Långsvan. Länsstyrelsen meddelar att det kan röra sig om ett försök till reviretablering, men att det behövs mer observationer och spårningar för att helt kunna säkerställa i fall så är fallet. Detta skulle i så fall vara det första vargreviret som helt ligger inom Västmanlands läns gränser.

Mer om nyheten kan läsas på följande platser:
Länsstyrelsen i Västmanlands län - Nytt vargpar i Västmanlands län
Västmanlands Läns Tidning - Vargpar i Ramnässkogarna

Trädfällning vid slottet!

Under dagen har flera träd fällts i anslutning till Västerås slott, bland dem en oxel och en alm med en ganska ansenlig stamomkrets. Träden (sex almar, en oxel samt en lönn) som fälldes har av Blomqvist landskapsarkitekter i Västerås (på uppdrag av Statens fastighetsverk) ansetts vara i så dåligt skick att de omgående måste fällas – de är s.k. riskträd. På de fällda träden fanns döda/döende grenar orsakade av almsjuka och på något av träden fanns även en och annan svamp, men att med detta som grund anse att träden var i så pass dålig kondition att de omedelbart måste fällas – det är djupt tragiskt! En besiktning av de kvarvarande stubbarna visar att det absolut inte fanns någon stamröta i de båda grövre träden och att de därmed knappast utgjorde någon större fara för allmänheten. I stället för att avverka träden hade man inledningsvis kunnat nöja sig med att ta bort de grenar som verkligen var döda och låta träden i övrigt stå kvar. Dock förstår man det kostnadseffektiva i att avverka hela trädet i stället för att i omgångar ta ner de grenar eller stamdelar som kan tänkas utgöra någon fara för de förbipasserande.

Almens sista suck ...

När man fällde den grövre almen lyckades man i fallet även knäcka några grenar på den kvarvarande lönn som man inte har tänkt ta ner, man får hoppas att detta träd hinner läka sina skador innan den också drabbas av röta och därmed riskerar att bli ett riskträd som också måste avverkas.

... beskådas av trädfällarna

Man får helt klart en känsla av att almen (Ulmus sp.) som trädslag har fått de fredlösas stämpel i Västerås. Just nu är det en omättlig iver på att plocka ner alla almar som har inslag av döda/döende grenar och när man pratar grenar är det i väldigt många fall mest tal om riktigt klena grenar. Grenar som knappast utgör någon fara för allmänheten om de skulle trilla ner. Med tanke på att förhandsbeskedet som har lämnats av ArtDatabanken gör gällande att almen i en kommande version av rödlistan kommer att förses med en hotkategori borde Västerås stad i stället för att avverka hela träd, försöka säkra dessa och de arter som är knutna till dem genom att åtminstone försöka så långt möjligt försöka behålla en stor del av stammen. Man borde även inse att man knappast kommer att få bukt på almsjukan och dess fortsatta spridning bara för att man tar bort alla grova almar, detta är något man redan försökt i en tidigare avverkningsomgång under 1990-talet. Dessa grova träd behövs och är viktiga för en lång rad mer eller mindre sällsynta insekter och svampar.

SFV pressmeddelande om trädfällningen

9 januari 2010

Iskallt rally!

I det mycket kyliga vinterväder som nu råder har det under dagen genomförts ett vinterrally i landskapet. Med ”vinterrally” avser jag denna gång inte snabba bilar som med bullriga motorer snabbt framförs på sliriga vintervägar. Tvärtom brukar rallyt varit ganska anonymt och det är knappast många som är medvetna om dess existens. Detta vinterrally är dock ett årligt arrangemang som anordnas i början av januari av Västmanlands Ornitologiska Förening. Målet för de deltagande ekipagen har varit att försöka se så många fågelarter som möjligt under de 15 timmar, från 00:00 till 15:00, som tävlingen pågår. Observationerna skall dessutom ha gjorts inom en och samma kommun.

Det är alltid lite spännande att medverka i tävlingen, man vet aldrig riktigt hur det skall gå och den ständiga frågan är hur många arter man skall lyckas skrapa ihop denna gång. Det rådande väderläget har en väldigt stor inverkan på slutresultatet och för årets del hade den kyliga och snöiga avslutningen av år 2009 och den likaledes kyliga inledningen av 2010 medfört att det fanns väldigt lite sjöfågel kvar i våra trakter, men å andra sidan har den enorma tillgången på bär medfört att kvarstannande starar och trastar har varit betydligt större än normalt.
En härdig skådare i ett kylslaget vinterrally

Jakten på arterna inleddes för mitt lags del i en tjugofyra gradig kyla kl. 07:00, då jag blev upplockad av min medtävlare. Den bitande kylan skulle bestå under resten av dagen, brrrr! Första stopp blev Gryta soptipp – ett stopp med en förhoppning om att berguven som finns där skulle ge sig till känna, men icke. I stället dök det upp en jorduggla som aktivt jagade runt avfallsmassorna. Överraskande och med denna pangstart hade man kanske kunnat förvänta sig att dagen skulle fortlöpa i moll, men inte så. Ganska snart kom grus in i det välsmorda maskineriet och när väl klockan slog 15:00 kunde vi endast inräkna 39 arter, vårt sämsta resultat någonsin! Varje år brukar vi ha förbaskat svårt att få in våra skogsmesar och så även i år. Varje år säger vi också att nästa år skall vi fixa en ordentlig matning som har alla skogsmesar, men inget händer! Men nästa år…!

När detta skrivs har jag inte nåtts av något slutresultat, men det brukar krävas ett resultat över 45-50 sedda arter för att kunna stoltsera som tävlingens segrare och bära hem den åtråvärda trofén, en kraftig stubbe med två fula fåglar. Görs en kvalificerad gissning så kommer ära och trofé att tillfalla ett taggat gäng från Köping … … i år igen! Ett längre reportage från tävlingen kommer med all säkerhet att presenteras på Västmanlands Ornitologiska Förenings hemsida inom en inte allt för avlägsen framtid.

3 januari 2010

Vilket kön har staren?

Trots den bistra vinterkylan har fler starar än vanligt valt att stanna kvar i våra trakter. Bland annat har några större ansamlingar noterats, så som 26 ex vid Köpings soptipp och 30 ex nära Ångkraftverket i Västerås. Troligen är det höstens rika bärtillgång som har bidragit till att fler trastar och starar än normalt har blivit kvar och kanske har de därefter också överrumplats av att vintern, när den väl slog till, gjorde det med besked i mitten av december.

Studerar man vinterstararna lite närmre så är det faktiskt möjligt att också könsbestämma dem, men det krävs att man se dem ganska väl. Det skall också sägas att det är knivigare att könsbestämma dem nu på vintern än när de har fullt utvecklad häckningsdräkt under våren - sommaren. I den senare kan man hos hanen notera en blåaktig färgnyans vid näbbasens inre, nedre del, hos honan ses i stället en rosaaktig anstrykning på samma plats. Eftersom dessa karaktärer är knutna till häckningsdräkten så är man under vintern i stället hänvisad till ögat och irisens färg (som är användbart under hela året) vid ett eventuellt könsbestämningsförsök. Hos hanar är hela irisen mörkbrun medan honans är gulaktig i ytterkanten vilket uppenbarar sig som en tydlig ring som omsluter iris (se bild nedan).

Läs mer här:

Smith et. al. (2005) Sexing Starlings Sturnus vulgaris using iris colour. Ringing & Migration 22: 193-197

2 januari 2010

Licensjakt på varg!

I dag inleddes den mycket kontroversiella och omdiskuterade licensjakten på varg och på flera håll hade den tilldelade kvoten redan skjutits under jaktens första dag!

Under hösten 2009 fattade Naturvårdsverket det kontroversiella beslutet om att tillåta licensjakt på 27 av landets vargar, ett antal som motsvarar lite drygt tio procent av den svenska populationen. Licensjakten skall ses som ett led i riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning. En förvaltning som man i slutänden hoppas skall leda till en ”öka acceptans för våra rovdjur”. Pressmeddelandet om den beslutade licensjakten kan i sin helhet läsas på Naturvårdsverkets hemsida.

I landskapet Västmanland fanns under år 2008 fyra reproducerande vargrevir. Geografiskt belägna med två revir vardera i landskapets västra respektive centrala delar. Enligt Naturvårdsverkets beslut ovan skall licensjakt tillåtas i län med en reproducerande stam av varg, dvs. där det har fötts kullar varje år de senaste tre åren. För landskapet Västmanlands del innebar beslutet att jägarna i Västmanlands län inte fick någon tilldelning medan de i Örebro fick en tilldelades kvot om tre vargar.

Redan under jaktens första timme fälldes den första vargen i Hällefors. Några timmar senare påsköts och dödligt sårades nästa varg, även den i Hällefors. Den vargen vandrade dock över gränsen till Värmland innan den avled varför den inkluderades i Värmlands kvot. Jakten kunde därmed fortsätta och en tredje individ lokaliserades och sköts i Hällefors sent under eftermiddagen. Jaktresultatet blev således att tre Hälleforsvargar fick sätta livet till redan under jaktens första dag. Örebro läns ”tredje” varg har öronmärkts för Hasselforsreviret och därmed är vargjakten i landskapet Västmanland avslutad för denna gång (Källa: Nerikes Allehanda).
.
Jaktens snabba förlopp och avklarande kan knappast komma som en överraskning med tanke på de idealiska förhållanden som råder. Jägarna har haft god tid på sig att förbereda sig inför jakten bland annat genom att redan dagarna innan jaktstart spåra upp vargarna. Jaktens fortskridande kan i sin helhet följas på
.
Förutom på ovan angivna platser kan man bland annat på följande platser läsa mer om den omtalade vargjakten:
.
Världnaturfonden: "WWF protesterar mot vargjakten"
Svenska rovdjursföreningen: ”Vargjakten - en oacceptabel politisk dumhet utan laglig grund
Naturskyddsföreningen: “Vargjakten helt okontrollerad
Svensk Jakt: ”Vargjakten het i Jägarsverige