29 april 2010

Den nya rödlistan

I går, i samband med ArtDatabankens årliga flora- och faunavårds konferens, presenterades den nya upplagan av vår nationella rödlista. I listan återfinns 4 127 arter varav 212 är kategoriserades som akut hotade (CR), 634 som starkt hotade (EN), 1 096 som sårbara (VU), 1 440 som nära hotade (NT), 521 som kunskapsbrist (DD) och slutligen 224 arter som anses vara nationellt utdöda (RE). Kort beskrivs situationen för våra däggdjur som positiv samtidigt som situationen för flera av våra fiskarter har försämrats. Flera fjärilar och steklar har missgynnats som en följd av en försämrad tillgång på bland annat pollen- och nektargivande växter. I listan över insekter och svampar märks ett antal arter knutna till ask och alm som i spåren av de sjukdomar som har drabbat dessa träd, kommer att gå en mycket osäker framtid till mötes.

Backsippan återfinns numera på den svenska rödlistan och klassas där som sårbar (VU)

Följande rader skall ses som ett kortare axplock av de förändringar som på ett eller annat sätt berör vår västmanländska natur. Framför allt är det en inblick i de plus (trillat ut) och minus (trillat in) förändringar som kan märkas i årets upplaga av rödlistan.

Bland kärlväxter återfinns numera desmeknopp, låsbräken, knärot, ängsskära och backklöver (samtliga klassade som NT) i den inte alltför angenäma skara växter som har tagit plats i den nationella rödlistan. De två kanske mest överraskande (och det som förmodligen kommer att generera störst uppmärksamhet) tillskotten utgörs av ask (Fraxinus exelsior) och alm (Ulmus glabra), som båda har drabbats hårt av de trädsjukdomar som grasserar dessa trädslag. Båda klassas numera som sårbara (VU) och de båda trädens prekära situation kommer i slutänden att drabba en lång rad andra organismer som är knutna till dem för dess överlevnad. I rödlistan återfinns numera även årets riksinventeringsart, backsippan som anses vara så pass hotad att den måste klassas som sårbar (VU). I 2005 års rödlista ansågs arten ha en livskraftig (LC) population i landet.
Inslaget av svampar har i denna lista förlängts väsentligt, bland annat märks en rad trädlevande svampar, s.k. tickor – kötticka, granticka, ullticka, tallticka och ekticka – som alla klassas som missgynnade (NT).
Bland däggdjuren anses numera mustaschfladdermusen, trollfalddermusen och brunbjörnen ha livskraftiga (LC) populationer i landet.
Bland fåglarna märks inte så många förändringar i hissen in och ut ur listan. Bland de nya inslagen märks drillsnäppan (NT), tornseglaren (NT) samt den sydliga gulärlan (VU). Det kanske mest förvånande inslaget utgörs av gråtruten (NT). En art som har drabbats av en sjukdom som på vissa håll (bl.a. i Mälaren) har decimerat arten ordentligt. Busksångaren, vassångaren och den brandkronade kungsfågeln är som häckfåglar nya i den svenska faunan och det är först nu som arterna har kunnat klassas. Samtliga anses ha en missgynnsam status. Bland plustecknen återfinns skedanden, mosnäppan, skogsduvan, törnskatan, stenskvättan och entitan som nu anses ha en gynnsam bevarandestatus och därmed kan avföras från listan över hotade arter.
Eftersom insekter är en ordning med väldigt många ingående arter är det inte speciellt förvånande att dessa också upptar en ganska väsentlig del av utrymmet i den nationella rödlistan. Bland fjärilar märks en del mer eller mindre kända arter så som humlerotfjäril, allmän purpurmätare, vasspetsad sikelvinge, almsnabbvinge och jättesvampmal, alla anses numera ha en missgynnsam (NT) status i landet. I andra änden märks fjorton fjärilsarter som inte längre anses vara hotade och kan därmed strykas från listan. Det kan här också konstateras att landets enda förekomst av prickig stenfrömal (Ethmia dodecea) på Ridön i Västmanland, numera anses vara utdöd (RE), vilket innebär att arten kan sälla sig till den sorgliga skaran arter som inte längre finns kvar inom landets gränser.

För en mer utförlig genomgång hänvisas till den nationella rödlistan på Internet:
http://www.artdata.slu.se/rodlista/

17 april 2010

Ägg a la bibagge!

Text: Markus Rehnberg

Bibaggen (Apalus bimaculatus) tillhör våra mer sällsynta skalbaggar. Den återfinns i dagsläget i den svenska rödlistan där den är listad som missgynnad (NT). I Västmanland är den enligt artportalen (http://www.artportalen.se/) känd från ett tjugotal lokaler, främst i landskapets östra delar. Arten lever i sandiga miljöer, vilket i Mellansverige brukar innebära grustäkter belägna utmed någon av våra rullstensåsar. Den tid man har chans att stifta bekantskap med bibaggen är väldigt kort och infaller strax efter snösmältningen och en dryg månad framåt, vilket främst brukar innebära april månad. Har man turen att besöka rätt grustag vid rätt tidpunkt, då kan man mötas av ett myller av liv där mängder av bibaggar löper (om man nu kan säga så om bibaggar) fram över sanden. Man brukar även kunna se smärre ”nystan” av bibaggar, bestående av flera hanar som alla försöker uppvakta och para sig med en och samma hona.

Egentligen är vår kunskap om artens reproduktion rätt begränsad. Man vet att dess larv är en så kallad triangulinlarv och att den lever som parasit på sidenbin (Colletes sp.). Då larven kläcks rör den sig snabbt mot ett lämpligt hål i sanden som är bebott av bin. Väl nere i boet börjar larven att äta av det förråd som biet har samlat ihop och byggt upp åt sin egen avkomma. Man tror att bibaggen, när förrådet är tomt, även kan förtära biets larv innan en förpuppning sker.

En hona i full färd med att placera sina ägg på undersidan av en upp och nervänd planka

Hur det går till när äggen läggs vet man också ganska lite om. Det finns dock rapporter som säger att honan placerar sina ägg i små gropar i sanden. Bilden här ovan är tagen i en täkt nära Lågbolund i Sala kommun och utgör en unik dokumentation av en händelse som är väldigt få förunnat att ha fått se med egna ögon. Äggen som denna hona har valt att placera på en upp och nervänd planka, är avlånga till sin form och glänsande "vingummivita". I nära anslutning till äggsamlingen fanns minst ett hål i sanden som förmodligen hade grävts ut av bin. Larverna kommer, då de väl kläcks, mer eller mindre att rasa rakt ner i bohålet.

Bibaggen är till sitt utseende omisskännerlig. Det är en lite drygt centimeterstor skalbagge som har en svart kropp och brunorangea täckvingar, vars bakre delen är dekorerad med en svart prick på vardera vinge. Honorna kan ganska enkelt utskiljas i och med att deras bakkroppar oftast är kraftigt uppsvällda, vilket medför att segment mellan ”kroppsplattorna” lyser gula och ger bakkroppen ett övervägande gult intryck. Honan har generellt sett även kortare antenner än vad hanen har. På bilden längst upp visas en hane.