Årets...!

Hav & vatten är temat på Naturens år 2012. Flera aktiviteter med inriktning mot just vatten kommer att genomföras under året. För mer information besök webbplatsen ”Naturens år” genom att klicka på loggan i bloggens högerkolumn.

År 2012 lyfter Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) återigen fram dvärgmåsen (Hydrocoloeus minutus) och rördrommen (Botaurus stellaris) genom att utse dem till 2012års riksinventeringsarter i Sverige. Både rördrommen (1969, 1979 och 2000) och dvärgmåsen (1971 och 2000) har inventerats vid flera tidigare tillfällen. I Västmanland är det framför allt Mälarens vassrika insjövikar som har en alldeles speciell dragningskraft på rördrommen och vid den mest kända vassviken, Asköviken, har dvärgmåsen sin enda ”säkra” häckningsplats i landskapet. Mer om inventeringen kan läsas på SOF:s hemsida. http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2011/riksinventeringsarter-2012-dvargmas-och-rordrom./

Efter knäroten är turen kommen till kattfoten (Antennaria dioica). Sveriges Botaniska Förening (SBF) har utsetts kattfoten till årets växt 2012. Kattfoten är en ”mattbildande” växt som från maj till juli blommar på torra och magra ängsmarker. SBF önskar få vetskap om samtliga fyndplatser som noteras under året. Inrapportering sker via artportalen. Mer om kattfoten kan läsas på SBF:s hemsida. http://www.sbf.c.se/index.php?id=171

Årets europeiska spindel 2012 är källarspindeln (Meta menardi) det är i alla fall något som European Society of Arachnology har bestämt. Källarspindeln hittas i mörka, dragfria och lagom fuktiga utrymmen som håller en medeltemperatur på åtminstone +7°C. Mycket mer kan läsas om källarspindeln om man besöker ESA:s hemsida. http://www.european-arachnology.org/esy/esy12/svensk.shtml

Ni som under året noterar någon av ovan uppräknade arter kan med fördel rapportera in era fynd till artportalen. http://www.artportalen.se/


Bilden: Dvärgmåsen är vår minsta måsfågel. Notera speciellt dess mörka vingundersidor och svarta huva.

En ny nätoperatör...

Spindeln Pholcus phalangoides som bär det svenska namnet större dallerspindel har nu även börjat sätta upp sina nät i Västmanland. Arten som ger ett extremt långbent intryck liknar en lockespindel, men skiljer sig bland annat genom dess avlånga kropp som är tydligt uppdelad i två delar, en huvuddel som från ovan är rund till formen samt en lång och smal bakkropp (För den mekaniskt bevandrade kan kroppen faktiskt liknas vid ett spärrskaft). Färgmässigt är det knappast någon uppseendeväckande art vi har att göra med. Det är faktiskt en ganska blek varelse.

Dess svenska namn kommer av att spindeln ”dallrar” och skaka livligt då något har fastnat i nätet eller då fara nalkas. För ett eventuellt rovdjur ter sig spindeln så pass ”suddig” att den uppfattas som ett svårtaget byte och undviks därmed. Om spindeln blir mycket störd kan den i ett raskt tempo förflytta sig springande, bort från den annalkande faran, och ger då ett styltigt intryck. Inte helt olik en lockespindel.
'

Enligt de uppgifter som finns att tillgå i Artportalen förekommer den större dallerspindeln vid spridda lokaler i hela södra och mellersta Sverige, ända upp till Sandviken i Gästrikland. Ännu tycks dock fynden vara ganska få utanför Västkusten – Skåne – Blekinge och det är först nu som den tycks ha funnit sin väg till Västmanland. När arten anlände till Sverige är inte känt, men fanns åtminstone i Skåne redan år 1983. Flertalet av de fynd som finns i Artportalen har tillkommit efter år 2007 och det torde vara en art som i Sverige är stadd under spridning.

Med största sannolikhet är det med människans hjälp som arten så framgångsrikt har lyckats sprida sig till nya områden. Arten förekommer idag över stora delar av världen. Här i Sverige är det enbart i inomhusklimat som den kan överleva någon längre stund. Här trivs den i underjordiska utrymmen, i källare, källargångar, kulvertar och liknande platser som påminner om deras ursprungliga livsmiljöer som torde vara grottor samt andra mer eller mindre naturliga håligheter.
Dallerspindeln, som är fullt möjligt att iaktta året runt, räknas i Sverige till de främmande arter som inte är önskvärda i landet, det är en så kallade invasiv art. Den förmodas kunna konkurera framgångsrikt med framför allt våra inhemska spindlar om födan och den har även rapporterats kunna göra ”slut” på alla andra spindlar då den väl har etablerat sig vid en plats.


Varför inte leta upp ett källarutrymme och titta om den större dallerspindeln även har hittat hem till er. Nätet som ofta placeras i ett takhörn är ett oregelbundet nät spunnet av fina trådar. I nätet hänger ägaren upp och ner, med benen upp och kroppen ner.
'
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Den större dallerspindeln hör till spindelfamiljen Pholcidae (dallerspindlar) som i Sverige inrymmer ytterligare en art, mindre dallerspindel (Psilochorus simoni). Också denna är ett tämligen nytt inslag i den svenska spindelfaunan. Ännu tycks den dock vara mycket fåtalig i Sverige, med endast några få fynd gjorda i Skåne och i Västergötland.
---------------------------------------------------------------------------------------------------

Referenser

Neiman, E.-L. & Isaksson, I. 2005. Dallerspindeln – ny nätoperatör i Mälardalen. Fauna & Flora 100[1]: 46-49.

Spiders of North-West Europe – http://ednieuw.home.xs4all.nl/Spiders/spidhome.htm
The Spiders of Europe and Greenland – http://www.jorgenlissner.dk/


Samtliga bilder: Större dallerspindel (honor) i en källargång i Västerås centrala delar. Januari 2012.

Besök från Grönland

Bläsgåsen är inte någon ovanlig besökare i Västmanland. Sedan inledningen av 1990-talet har arten blivit ett allt vanligare inslag i de gåsflockar som regelbundet rastar i samband med deras flytt till och från mera nordligt liggande häckningsområden. Största chans att stifta bekantskap med bläsgåsen har man under våren, från mitten av mars till början av maj, och i landskapets slättbygder. I Västmanland är rena vinterfynd mycket sällsynta, men bläsgåsen är sedan tidigare noterad i januari (1 gång), februari (6 ggr) och i december (6 ggr).

Bläsgås av rasen albifrons. Västerfärnebo 21 mars 2007. Notera speciellt den skära näbbfärgen

Tills helt nyligen har 100 % av samtliga bläsgäss som har noterats i landskapet utgjorts av gäss tillhörande den på ryska tundran häckande rasen, Anser albifrons albifrons. Nu har dock ett dubbelt sällsynt besök inträffat…

Grönländsk bläsgås, flavirostris på ett fält vid Kvidinge i Hallstahammar tillsammans med kanadagäss. 4 januari 2012.

På ett fält vid Kvidinge, beläget utmed vägen mellan Hallstahammar och Västerås, har en bläsgås valt att rasta tillsammans med en liten flock kanadagäss. Därmed utgör fyndet ett sällsynt januarifynd. Att det dessutom rör sig om en bläsgås av rasen flavirostris gör fyndet dubbelt unikt. Bläsgäss av rasen flavirostris brukar benämnas som grönländsk bläsgås, vilket naturligtvis har att göra med att deras normala hem(häcknings-)område, återfinns på Grönland. I normala fall övervintrar dessa gäss på brittiska öarna, men det händer till och från att en och annan hittas även i Skandinavien. Till och med år 2009 har den grönländska bläsgåsen noterats vid 29 tillfällen (50 ex.) i Sverige (

http://movesofnet.proof.se/index.asp?lev=4462&typ=1). Tills nu har rasen dock aldrig blivit bokförd i Västmanland.*

Grönländsk bläsgås, rasen flavirostris. Notera kraftig teckning på buk samt den orangea näbben. Kvidinge, Hallstahammar 4 januari 2012.

Utmärkande för denna ras är framför allt dess näbb som, till skillnad från albifrons-gässens skära, är orange och något kraftigare och utdragen. De grönländska gässen har i regel även en mörkare dräkt samt grövre och kraftigare svarta markeringar på buken. Att grönlänningen även har ett smalare vitt ändband på stjärten kan kanske vara svårt att se. Flera av karaktärerna kan vara svåra att bedöma utan direkt jämförelse mellan de båda raserna.

Mer om bläsgåsens uppträdande i Västmanland kan läsas på Internetsidan Västmanlands fåglar.


* Enligt Västmanlands fåglar har den grönländska bläsgåsen noterats vid ett tidigare tillfälle i landskapet, Västerfärnebo, 14 maj 1973. Fyndet har dock aldrig blivit granskat i vederbörlig ordning och har därför inte blivit publicerat.