En liten fjäril med stor spridningsförmåga

Kastanjemalen (Cameraria ohridella) är en liten vacker fjäril som förs till styltmalarna (Gracillariidae). En grupp småfjärilar som i Sverige omfattar 89 arter. Kastanjemalen är i Europa ensam representant inom släktet Cameraria.

Kastanjemalens kända historia är kort men mycket framgångsrik. I slutet av 1980-talet beskrevs arten vetenskapligt utifrån några individer som år 1985 anträffades i Makedonien. Snart upptäcktes fjärilen på flera nya platser i Centraleuropa. Därmed stod det ganska klart att det var en art som var under spridning. Ett efter ett har Europas länder lagts under kastanjemalarnas små vingar och larvens bruna minor befläckar numera hästkastanjens blad över stora delar av Europa. Till Sverige och Skåne anlände malen år 2003. Därefter har i tur och ordning de sydsvenska landskapen koloniserats och nu tycks porten till Mälarlandskapen stå på glänt. I Stockholm noterades de första malarna under 2010 och i år har arten påvisats vid Ekolsund i Uppland samt nu i höst på flera platser inne i centrala Västerås.Kastanjemalens ursprung är luddigt. Forskare har tolkat dess plötsliga uppdykande och den därpå snabba spridningen som att arten med stor sannolikhet inte är naturligt förekommande i Europa. Arten tros i stället ha blivit införd till Europa, och att dess naturliga hemvist bör sökas utanför Europas gränser. Nordamerika där flera närstående arter inom släktet Cameraria och östra Asien har utpekats som tänkbara ursprungsområden. Kastanjemalen har inkluderats i NOBANIS list över invasiva (läs införda och mindre önskvärda) arter i Europa.

Hur dess snabba spridning har varit möjlig går bara att spekulera kring. Förmodligen har framgångssagan underlättats av att konkurrensen gentemot andra arter har varit minimal och att parasiter som annars skulle vara populationshämmande ännu saknas. Spridningen av malen har förmodligen påskyndats av oss människor. Exempelvis genom att fjärilens alla stadier kan ha liftat till nya områden med hjälp av våra transportmedel (tåg, båtar och lastbilar). I viss omfattning kan säkerligen även mer naturliga orsaker, såsom luftströmmar, förklara spridningen.

Som det svenska namnet antyder är kastanjemalen för sin reproduktion knuten till framför allt hästkastanj (Aesculus hippocastanus). Hästkastanjen är ett trädslag som i Sverige inte är naturligt förekommande. Här hittas trädslaget framför allt i anlagda parker och trädgårdar.

Kastanjemalens flygtid är utdragen. Den sträcker sig från maj t.o.m. september. Under denna period kan flera generationer sättas på vingarna. Övervintring sker som puppor i de nedfallna bladen. När vårtemperaturen stiger kläcks de första fjärilarna. Honorna flyger direkt till trädets stam, för att där avsöndra ett feromon som lockar till sig parningsvilliga hanar. Efter genomförd parning flyger honan till kastanjebladets ovansida för att placera ut sina ägg. Efter någon vecka kläcks larven som genast äter sig in i bladskivan och minerar bladet. Minorna syns som bruna fläckar på bladovansidan. Det är genom dessa minor som man lättast påvisar fjärilens närvaro. Efter cirka två veckor sker förpuppningen och när det är dags för fjärilen att lämna puppstadiet borrar den sig ut genom puppskalet och bladet. Därmed har en ny generation kastanjemalar kommit på vingarna.

Källor
Nyström, M. 2006. Kastanjemalen Cameraria ohridella – livscykel och utbredning i Sverige 2006. Examensrbete inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2006:11. – http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00001467/01/nystr%C3%B6m_monica_exjobb.pdf

ArtPortalen – http://www.artportalen.se/
DAISIE – http://www.europe-aliens.org/index.do
NOBANIS. European Network on Invasive Alien Species – http://www.nobanis.org/
Svenska dagfjärilar och nattfjärilar – http://www.lepidoptera.se/
Växtinspektionen – http://www.tradvardscentrum.se/Faktablad/Infohastkastanj2007.pdf


Samtliga bilder är tagna i Västerås under september 2011 och föreställer:
1. Kastanjemal som vilar på hästkastanjens stam.
2. Larvens minor befläckar hästkastanjens blad.
3. En öppnad mina blottar den minerade larven som lever däri

Större dagsvärmare på besök i Västmanland

Häromdagen kom en fin bild med e-posten. Bilden visade med all tydlighet en större dagsvärmare (Macroglossum stellatarum). Djuret var fotograferat på Bäckby i Västerås den 21.8 i år och kunde vid observationstillfället bland annat ses näringssöka på en fjärilsbuddleja – en växt känd att attrahera allehanda fjärilar.
'

Den större dagsvärmaren bär en viss liknelse med en kolibri (vilket den då och då misstas som) då den med snabba vingslag kan stå stilla framför en växt samtidigt som den med sin långa sugsnabel tillgodoser sig av den näring blomman kan ge. Den större dagsvärmaren är med sina roströda bakvingar lätt att känna igen. Foto: Berit & Sven Lång

'

En utsökning i artportalen vittnar om att det har gjorts spridda observationer av den större dagsvärmaren under året och att den som nordligast har noterats ända upp till södra Hälsingland. För Västmanlands del utgör ovanstående fynd inte det första för året. Tidigare har arten setts uppsöka nektarrika blommor vid både Köttsjön i Fellingsbro (7 augusti) och, enligt bild och kortare notis på vlt.se, i Sätrabrunn (27 juli).

Den större dagsvärmaren har sin ursprungliga hemvist i Medelhavsområdet, men de flesta åren företas en mer eller mindre omfattande utflyttning och i samband med dessa kan arten iakttas ända upp till våra nordligt liggande breddgrader – från sydligaste Skåne och sällsynt ända upp till Lappland. Antalet individer som innefattas av rörelserna varierar dock kraftigt mellan åren. Sensommaren år 2006 inträffade förmodligen den kraftigaste invasionen av arten i modern tid, tusentals individer fördes norrut med hjälp av varma sydvindar och arten kunde då bokföras på många platser runt om i landet. Även den gången berördes Västmanland och i artportalen har trettio fynd inrapporterats mellan den 23 juli och 9 oktober. Det egentliga antalet torde dock ha varit betydligt större än så.

Den större dagsvärmaren, som övervintrar som vuxen, tål normalt inte att utsättas för frost och kan därför normalt inte överleva vårt kalla vinterklimat. Den är därmed för sitt uppträdande helt beroende av de nordriktade rörelser som årligen sker. Tillfälligtvis kan dock dess larver anträffas på måror (Galium sp.) men de är snarast att betrakta som ett resultat av en på året tidigare inflygning, med efterföljande äggläggning, än ett resultat av en lyckad övervintring. Under innevarande sommar lär ett larvfynd till exempel ha gjorts på Ängsön i Västerås och kanske har denna lyckats med förpuppningen och utgjort del i det uppträdande som nu sker.

Tallgräsfjäril

Tallgräsfjärilen (Oeneis jutta) är en ganska stor, men vid första anblicken tämligen oansenlig fjäril. Dess ovansida, som kan vara svår att se bra då fjärilen med sin snabba och knyckiga flykt drar fram mellan tallstammarna, är övervägande brun i grundtonen. Både fram- och bakvingen är strax innanför vingens ytterkant utsmyckade med en rad svarta fläckar som är omgärdade av blekgula kanter. Även framvingens undersida har ett liknande utseende. Bakvingens undersida är däremot spräckligt färgat i grått och brunt med sicksack-mönster, en färgsättning som fungerar utmärkt som kamouflering då fjärilen slår sig ner för att vila på en tallstam. Den något mera ”färgsprakande” framvingen döljs då av bakvingen och fjärilen kan för beskådaren vara förvånansvärt svår att upptäcka.

'

Att beskåda en tallgräsfjärilshane på jakt efter en parningsvillig hona kan vara en ganska sällsam upplevelse, vilken kan liknas vid en näringssökande trädkrypare. Hanarna flyger mellan tallstammarna och söker av stammen från bas till topp innan han flyger vidare till basen av ett nytt träd där sökandet forsätter upp för stammen.

'

I Västmanland är tallgräsfjärilen - på lämpliga platser - att betrakta som tämligen allmän. Här liksom i övriga delar av Sverige infaller flygtiden under jämna år, vilket kommer sig av artens tvååriga larvutveckling. Den kan dessa år noteras vid flera av landskapets tallmossar och andra tallomgärdade myrmarker, där också artens värdväxter - olika ullarter - förekommer. Här kan bland annat Bredmossen i Norbergs kommun tjäna som ett gott exempel. Hos oss saknas arten endast i de öppna slätt- och jordbruksbygderna i landskapets södra, mälarnära, delar. Flygtiden infaller i huvudsak under juni månad, men enstaka observationer kan redan göras från och med den sista majveckan. Eftersom arten flyger i år är det hög tid att eftersöka arten på lämpliga lokaler i landskapets norra delar.

__________
Bilder: Bredmossen i Norberg, juni 2010 - lämplig lokal för tallgräsfjäril (övre). Vilande tallgräsfjäril på tallstam, Hagmossen i Skinnskatteberg, 30 maj 2010 (mitten). Tallgräsfjäril på Bredmossen, juni 2010 (nedre).

Läs mera:

Eliasson, C. U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae–Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Eliasson, C. U. & Liljeberg, G. 2009. Dagfjärilar i Örebro och Västmanlands län. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län.
Söderström, B. 2006. Sveriges fjärilar: En fälthandbok. Albert Bonniers Förlag, Stockholm.