För en riktig djurvän kan det många gånger vara väldigt svårt att förmå sig att ha ihjäl ett djur. Men ibland uppkommer dock situationer då man ändå måste överväga just detta.
'
En skogsmus som överskred husbondens gästfrihetMöss och råttor har följt i människans fotspår under hundratals år och speciellt husmusen och brunråttan har visat sig vara väldigt anpassningsbara. Båda har genom att dra nytta av människan lyckats sprida sig över större delen av jorden. Även våra båda arter av skogsmöss har lärt sig att dra nyttan av oss människor.
Då vinterkylan nalkas är det många djur, spindlar och insekter som väljer att närma sig människans boningar för att både söka skydd mot kylan och för att söka lättfunnen föda. I spårsnön runt huset avslöjas via små tassavtryck att en skogsmus har flyttat in. Här hos oss hittas både värme och mat vilket kan bidrar till att inte heller den bistraste av vintrar behöver blir alltför svår att uthärda. Dock är det inte alltid som vi människor uppskattar vår nya inneboende, springet på vinden och dess frenetiska gnagande kan orsaka skador på huset och gnags det på elkablar kan det i värsta fall ge upphov till en förödande brand. När mössen hittar en favoritgnagplats på någon ljudalstrande regel som medför många sömnlösa nätter för husbonden, då laddas musfällan med oemotståndlig ost och musens öde är därmed förseglat.
I Västmanland förekommer två arter av skogsmöss (Apodemus), en större och en mindre art. Som namnen antyder är den större arten i genomsnitt något större än den mindre. Storleken är dock överlappande och en artbestämning endast utifrån storleken kan vara svår. Till det yttre är arterna väldigt lika varandra. Båda har brunaktig rygg och kroppssidor, men den större beskriv som något brunare i färgtonen. Undersidan är hos bägge arterna enhetligt vit, men mellan frambenen förekommer oftast, men inte alltid, ett mer eller mindre tydligt brungult band. Detta band är hos stor skogsmus något bredare än vad det är långt. Hos den mindre skogsmusen råder det motsatta förhållandet, dvs. bandet är längre än brett.
Litteratur
Bjärvall, A. & Ullström, S. 1985. Däggdjur. Alla Europas arter. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Lundberg, P. & de Jong, J. 1995. Sveriges smådäggdjur. Fältbiologerna, Stockholm.
Trots att lodjuret förekommer över stora delar av Sverige är det få förunnat att ha fått stifta bekantskap med detta skygga djur i det vilda. Att lon verkligen har funnits i vår närhet har i stället avslöjas genom dess stora och runda tassavtryck, kvarlämnade i det snötäckta landskapet.
