Årets...!

Hav & vatten är temat på Naturens år 2012. Flera aktiviteter med inriktning mot just vatten kommer att genomföras under året. För mer information besök webbplatsen ”Naturens år” genom att klicka på loggan i bloggens högerkolumn.

År 2012 lyfter Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) återigen fram dvärgmåsen (Hydrocoloeus minutus) och rördrommen (Botaurus stellaris) genom att utse dem till 2012års riksinventeringsarter i Sverige. Både rördrommen (1969, 1979 och 2000) och dvärgmåsen (1971 och 2000) har inventerats vid flera tidigare tillfällen. I Västmanland är det framför allt Mälarens vassrika insjövikar som har en alldeles speciell dragningskraft på rördrommen och vid den mest kända vassviken, Asköviken, har dvärgmåsen sin enda ”säkra” häckningsplats i landskapet. Mer om inventeringen kan läsas på SOF:s hemsida. http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2011/riksinventeringsarter-2012-dvargmas-och-rordrom./

Efter knäroten är turen kommen till kattfoten (Antennaria dioica). Sveriges Botaniska Förening (SBF) har utsetts kattfoten till årets växt 2012. Kattfoten är en ”mattbildande” växt som från maj till juli blommar på torra och magra ängsmarker. SBF önskar få vetskap om samtliga fyndplatser som noteras under året. Inrapportering sker via artportalen. Mer om kattfoten kan läsas på SBF:s hemsida. http://www.sbf.c.se/index.php?id=171

Årets europeiska spindel 2012 är källarspindeln (Meta menardi) det är i alla fall något som European Society of Arachnology har bestämt. Källarspindeln hittas i mörka, dragfria och lagom fuktiga utrymmen som håller en medeltemperatur på åtminstone +7°C. Mycket mer kan läsas om källarspindeln om man besöker ESA:s hemsida. http://www.european-arachnology.org/esy/esy12/svensk.shtml

Ni som under året noterar någon av ovan uppräknade arter kan med fördel rapportera in era fynd till artportalen. http://www.artportalen.se/


Bilden: Dvärgmåsen är vår minsta måsfågel. Notera speciellt dess mörka vingundersidor och svarta huva.

En ny nätoperatör...

Spindeln Pholcus phalangoides som bär det svenska namnet större dallerspindel har nu även börjat sätta upp sina nät i Västmanland. Arten som ger ett extremt långbent intryck liknar en lockespindel, men skiljer sig bland annat genom dess avlånga kropp som är tydligt uppdelad i två delar, en huvuddel som från ovan är rund till formen samt en lång och smal bakkropp (För den mekaniskt bevandrade kan kroppen faktiskt liknas vid ett spärrskaft). Färgmässigt är det knappast någon uppseendeväckande art vi har att göra med. Det är faktiskt en ganska blek varelse.

Dess svenska namn kommer av att spindeln ”dallrar” och skaka livligt då något har fastnat i nätet eller då fara nalkas. För ett eventuellt rovdjur ter sig spindeln så pass ”suddig” att den uppfattas som ett svårtaget byte och undviks därmed. Om spindeln blir mycket störd kan den i ett raskt tempo förflytta sig springande, bort från den annalkande faran, och ger då ett styltigt intryck. Inte helt olik en lockespindel.
'

Enligt de uppgifter som finns att tillgå i Artportalen förekommer den större dallerspindeln vid spridda lokaler i hela södra och mellersta Sverige, ända upp till Sandviken i Gästrikland. Ännu tycks dock fynden vara ganska få utanför Västkusten – Skåne – Blekinge och det är först nu som den tycks ha funnit sin väg till Västmanland. När arten anlände till Sverige är inte känt, men fanns åtminstone i Skåne redan år 1983. Flertalet av de fynd som finns i Artportalen har tillkommit efter år 2007 och det torde vara en art som i Sverige är stadd under spridning.

Med största sannolikhet är det med människans hjälp som arten så framgångsrikt har lyckats sprida sig till nya områden. Arten förekommer idag över stora delar av världen. Här i Sverige är det enbart i inomhusklimat som den kan överleva någon längre stund. Här trivs den i underjordiska utrymmen, i källare, källargångar, kulvertar och liknande platser som påminner om deras ursprungliga livsmiljöer som torde vara grottor samt andra mer eller mindre naturliga håligheter.
Dallerspindeln, som är fullt möjligt att iaktta året runt, räknas i Sverige till de främmande arter som inte är önskvärda i landet, det är en så kallade invasiv art. Den förmodas kunna konkurera framgångsrikt med framför allt våra inhemska spindlar om födan och den har även rapporterats kunna göra ”slut” på alla andra spindlar då den väl har etablerat sig vid en plats.


Varför inte leta upp ett källarutrymme och titta om den större dallerspindeln även har hittat hem till er. Nätet som ofta placeras i ett takhörn är ett oregelbundet nät spunnet av fina trådar. I nätet hänger ägaren upp och ner, med benen upp och kroppen ner.
'
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Den större dallerspindeln hör till spindelfamiljen Pholcidae (dallerspindlar) som i Sverige inrymmer ytterligare en art, mindre dallerspindel (Psilochorus simoni). Också denna är ett tämligen nytt inslag i den svenska spindelfaunan. Ännu tycks den dock vara mycket fåtalig i Sverige, med endast några få fynd gjorda i Skåne och i Västergötland.
---------------------------------------------------------------------------------------------------

Referenser

Neiman, E.-L. & Isaksson, I. 2005. Dallerspindeln – ny nätoperatör i Mälardalen. Fauna & Flora 100[1]: 46-49.

Spiders of North-West Europe – http://ednieuw.home.xs4all.nl/Spiders/spidhome.htm
The Spiders of Europe and Greenland – http://www.jorgenlissner.dk/


Samtliga bilder: Större dallerspindel (honor) i en källargång i Västerås centrala delar. Januari 2012.

Besök från Grönland

Bläsgåsen är inte någon ovanlig besökare i Västmanland. Sedan inledningen av 1990-talet har arten blivit ett allt vanligare inslag i de gåsflockar som regelbundet rastar i samband med deras flytt till och från mera nordligt liggande häckningsområden. Största chans att stifta bekantskap med bläsgåsen har man under våren, från mitten av mars till början av maj, och i landskapets slättbygder. I Västmanland är rena vinterfynd mycket sällsynta, men bläsgåsen är sedan tidigare noterad i januari (1 gång), februari (6 ggr) och i december (6 ggr).

Bläsgås av rasen albifrons. Västerfärnebo 21 mars 2007. Notera speciellt den skära näbbfärgen

Tills helt nyligen har 100 % av samtliga bläsgäss som har noterats i landskapet utgjorts av gäss tillhörande den på ryska tundran häckande rasen, Anser albifrons albifrons. Nu har dock ett dubbelt sällsynt besök inträffat…

Grönländsk bläsgås, flavirostris på ett fält vid Kvidinge i Hallstahammar tillsammans med kanadagäss. 4 januari 2012.

På ett fält vid Kvidinge, beläget utmed vägen mellan Hallstahammar och Västerås, har en bläsgås valt att rasta tillsammans med en liten flock kanadagäss. Därmed utgör fyndet ett sällsynt januarifynd. Att det dessutom rör sig om en bläsgås av rasen flavirostris gör fyndet dubbelt unikt. Bläsgäss av rasen flavirostris brukar benämnas som grönländsk bläsgås, vilket naturligtvis har att göra med att deras normala hem(häcknings-)område, återfinns på Grönland. I normala fall övervintrar dessa gäss på brittiska öarna, men det händer till och från att en och annan hittas även i Skandinavien. Till och med år 2009 har den grönländska bläsgåsen noterats vid 29 tillfällen (50 ex.) i Sverige (

http://movesofnet.proof.se/index.asp?lev=4462&typ=1). Tills nu har rasen dock aldrig blivit bokförd i Västmanland.*

Grönländsk bläsgås, rasen flavirostris. Notera kraftig teckning på buk samt den orangea näbben. Kvidinge, Hallstahammar 4 januari 2012.

Utmärkande för denna ras är framför allt dess näbb som, till skillnad från albifrons-gässens skära, är orange och något kraftigare och utdragen. De grönländska gässen har i regel även en mörkare dräkt samt grövre och kraftigare svarta markeringar på buken. Att grönlänningen även har ett smalare vitt ändband på stjärten kan kanske vara svårt att se. Flera av karaktärerna kan vara svåra att bedöma utan direkt jämförelse mellan de båda raserna.

Mer om bläsgåsens uppträdande i Västmanland kan läsas på Internetsidan Västmanlands fåglar.


* Enligt Västmanlands fåglar har den grönländska bläsgåsen noterats vid ett tidigare tillfälle i landskapet, Västerfärnebo, 14 maj 1973. Fyndet har dock aldrig blivit granskat i vederbörlig ordning och har därför inte blivit publicerat.

Getingspindel

I höst har Västmanland förärats med en ny spindelart! Det är den mycket spektakulära getingspindeln (Argiope bruennichi) som har funnit sin väg till en ruderatmark i utkanten av Skultuna norr om Västerås.
'Getingspindelns valda biotop vid Skultuna. En gräsbevuxen jordkulle
'
Getingspindeln utgör ett nytt inslag i den svenska spindelfaunan. Gradvis har arten expanderat sitt utbredningsområde norrut och nådde under 1980- och 1990-talen fram till den tyska östersjökusten samt till Danmark. År 1989 noterades arten även i Sverige för första gången, nämligen på södra Gotland. Erövrandet av Sverige har därefter fortskridit i ett raskt tempo; 1995 Skåne, 2002 Blekinge, 2003 Småland, Öland, Västergötland och Södermanland, 2006 Halland, 2007 Östergötland, 2008 Bohuslän, 2010 Uppland och Dalarna samt 2011 Västmanland.
'

Getingspindelns hona är ett spektakulärt och omisskännerligt djur.

I dag är getingspindeln att betraktas som fast etablerad i flera av våra sydliga landskap (läs Skåne, Blekinge, Öland, Gotland och Bohuslän). I övriga delar är fynden ännu ganska få, men spridda över ett allt större område. I skenet av detta var artens uppdykande i Västmanland inte helt oväntat. Återstår nu att se ifall getingspindeln lyckas etablera sig i ruderatmarkerna kring Skultunasågen.

Litterartur

Jonsson, L. J. 2004. Getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad och sprider sig norrut i Sverige. Ent. Tidskr. 125[3]: 117-120. http://www.hkr.se/upload/MNA/doc/jol_Argiope_04%202.pdf
Jonsson, L. J. & Wilander, P. 1999. Är getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad i Sverige? Ent. Tidskr. 120[1-2]: 17-21. http://www.sef.nu/et/artiklar/ET1999/getingspindel.pdf

Lövvårtbitaren för första gången anträffad i Västmanland!

Lövvårtbitaren (Leptophyes punctatissima) har för första gången anträffats i Västmanland. Platsen för fyndet var en vägslänt vid Västra Skepparbacken inne i centrala Västerås. Slänten hade en rik undervegetation av framför allt kirskål samt unga skott av hästkastanj, lönn och hassel.
'

Kort kan lövvårtbitaren beskrivas som en nästintill helgrön vårtbitare som över större delen av kroppen (inkl. ben och antenner) är försedd med små strödda svarta prickar. Kroppshållningen är krum och vingarna starkt förkrymta. Honan är har ett brett och tillplattat äggläggningsrör som till formen kan liknas vid ett arabiskt svärd. Lätet beskrivs som ett korthugget klickljud som upprepas oregelbundet. Ljudet är för oss människor endast hörbart med hjälp av en ultraljudsdetektor.
'
Det svenska huvudutbredningsområdet återfinns vid kustnära delar av västkusten, från Skåne i söder till Bohuslän i norr. På ostkusten är lövvårtbitaren funnen på Öland och Gotland. Sensationellt nog påträffades arten år 2009 även vid Danderyd i Stockholm. En lokal där det numera tycks finnas en liten etablerad population. Fyndet i Västerås och Västmanland är det nordligaste fyndet hitintills i landet.
'
Hur har då denna art hamnat i Västmanland? Har det alltid funnits lövvårtbitare i Västerås äldre stadsdelar, men som tills nu helt har undgått upptäckt? Eller är det scenario som återges i boken Gräshoppor i Sverige mer troligt? Här sias det om att lövvårtbitaren med hjälp av människans transporter av bland annat trädgårdsväxter kan komma att sprida sig till nya platser. Lövvårtbitaren placerar inte sällan sina ägg på stam- och växtdelar och kan därmed oavsiktligen följa med till nya områden. Återstår nu att se om arten kan etablera sig även i området kring Skepparbacken.

Litteratur
Strid, T. (red.) Gräshoppor i Sverige. En fälthandbok. Stockholms Entomologiska Förening.

* Bilderna visar lövvårtbitaren i Västerås den 22 sept. 2011

En liten fjäril med stor spridningsförmåga

Kastanjemalen (Cameraria ohridella) är en liten vacker fjäril som förs till styltmalarna (Gracillariidae). En grupp småfjärilar som i Sverige omfattar 89 arter. Kastanjemalen är i Europa ensam representant inom släktet Cameraria.

Kastanjemalens kända historia är kort men mycket framgångsrik. I slutet av 1980-talet beskrevs arten vetenskapligt utifrån några individer som år 1985 anträffades i Makedonien. Snart upptäcktes fjärilen på flera nya platser i Centraleuropa. Därmed stod det ganska klart att det var en art som var under spridning. Ett efter ett har Europas länder lagts under kastanjemalarnas små vingar och larvens bruna minor befläckar numera hästkastanjens blad över stora delar av Europa. Till Sverige och Skåne anlände malen år 2003. Därefter har i tur och ordning de sydsvenska landskapen koloniserats och nu tycks porten till Mälarlandskapen stå på glänt. I Stockholm noterades de första malarna under 2010 och i år har arten påvisats vid Ekolsund i Uppland samt nu i höst på flera platser inne i centrala Västerås.Kastanjemalens ursprung är luddigt. Forskare har tolkat dess plötsliga uppdykande och den därpå snabba spridningen som att arten med stor sannolikhet inte är naturligt förekommande i Europa. Arten tros i stället ha blivit införd till Europa, och att dess naturliga hemvist bör sökas utanför Europas gränser. Nordamerika där flera närstående arter inom släktet Cameraria och östra Asien har utpekats som tänkbara ursprungsområden. Kastanjemalen har inkluderats i NOBANIS list över invasiva (läs införda och mindre önskvärda) arter i Europa.

Hur dess snabba spridning har varit möjlig går bara att spekulera kring. Förmodligen har framgångssagan underlättats av att konkurrensen gentemot andra arter har varit minimal och att parasiter som annars skulle vara populationshämmande ännu saknas. Spridningen av malen har förmodligen påskyndats av oss människor. Exempelvis genom att fjärilens alla stadier kan ha liftat till nya områden med hjälp av våra transportmedel (tåg, båtar och lastbilar). I viss omfattning kan säkerligen även mer naturliga orsaker, såsom luftströmmar, förklara spridningen.

Som det svenska namnet antyder är kastanjemalen för sin reproduktion knuten till framför allt hästkastanj (Aesculus hippocastanus). Hästkastanjen är ett trädslag som i Sverige inte är naturligt förekommande. Här hittas trädslaget framför allt i anlagda parker och trädgårdar.

Kastanjemalens flygtid är utdragen. Den sträcker sig från maj t.o.m. september. Under denna period kan flera generationer sättas på vingarna. Övervintring sker som puppor i de nedfallna bladen. När vårtemperaturen stiger kläcks de första fjärilarna. Honorna flyger direkt till trädets stam, för att där avsöndra ett feromon som lockar till sig parningsvilliga hanar. Efter genomförd parning flyger honan till kastanjebladets ovansida för att placera ut sina ägg. Efter någon vecka kläcks larven som genast äter sig in i bladskivan och minerar bladet. Minorna syns som bruna fläckar på bladovansidan. Det är genom dessa minor som man lättast påvisar fjärilens närvaro. Efter cirka två veckor sker förpuppningen och när det är dags för fjärilen att lämna puppstadiet borrar den sig ut genom puppskalet och bladet. Därmed har en ny generation kastanjemalar kommit på vingarna.

Källor
Nyström, M. 2006. Kastanjemalen Cameraria ohridella – livscykel och utbredning i Sverige 2006. Examensrbete inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2006:11. – http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00001467/01/nystr%C3%B6m_monica_exjobb.pdf

ArtPortalen – http://www.artportalen.se/
DAISIE – http://www.europe-aliens.org/index.do
NOBANIS. European Network on Invasive Alien Species – http://www.nobanis.org/
Svenska dagfjärilar och nattfjärilar – http://www.lepidoptera.se/
Växtinspektionen – http://www.tradvardscentrum.se/Faktablad/Infohastkastanj2007.pdf


Samtliga bilder är tagna i Västerås under september 2011 och föreställer:
1. Kastanjemal som vilar på hästkastanjens stam.
2. Larvens minor befläckar hästkastanjens blad.
3. En öppnad mina blottar den minerade larven som lever däri

Lillepluttens rike

Sälgtickan, Phellinus conchatus, är en flerårig svamp som främst växer på sälg, Salix caprea. Svampens brunaktiga fruktkroppar kan antingen sitta tätt taklagda, vilket visas på bilden här intill. De kan också, exempelvis på undersidan av grenar, sitta åtsittande mot underlaget, så kallat resupinat. Sälgtickan är i Västmanland spridd över hela landskapet och anges av Kaufmann et al. (1990) som ”allmän på sälg, mindre allmän på äppelträd, skogstry, olvon, syren”.

Det var i relativt sen tid som man upptäckte att sälgtickan härbärgerade en av världens minsta skalbaggar – Ehnströms dvärgfjädervinge, Baranowskiella ehnstromi. Arten upptäcktes mer eller mindre av en slump då Bengt Ehnström studera svampens porlager i hög förstoring. Ur en av porerna uppenbarade sig en liten, liten skalbagge som senare kom att beskrivas som ny för vetenskapen.

Ehnströms dvärgfjädervinge är en mycket liten skalbagge. Den mäter lite drygt 0,4 mm. Arten hör till skalbaggsfamiljen fjädervingar, Ptiliidae, som i Sverige representeras av ett 70-tal arter. IVästmanland är fynden av Ehnströms dvärgfjädervinge ännu fåtaliga. Veterligen är den ännu endast funnen i Surahammars och Västerås kommuner. Man kan dock förvänta sig att arten går att finna på sälgtickor i landskapets alla delar.
'
Ehnströms dvärgfjädervinge är en mycket liten och avlång skalbagge. Dess färgsättning är huvudsakligen brunorange, men med svart teckning på huvudet. Här födosöker den på en sälgtickas porlager. Ett hål är ungefär 0,1 mm i diameter.

Referenser
Apelqvist, M. 2008. Enda, största och minsta – ett axplock av årets skörd. Inocellia 25[2]: 6-8. - https://sites.google.com/site/efidov/dokumentarkiv
Jaederfeldt, K. 2003. Tickboken. Sveriges Mykologiska Förening & Naturhistoriska riksmuseet.
Kaufmann, H. m.fl. 1990. Västmanlands svampar. Västmanlands Naturvetenskapliga Förening, Västerås.
Ryman, S. & Holmåsen, I. 1992. Svampar. En fälthandbok. Interpublishing, Stockholm.
Sörensson, M. 1997. Morphological and taxonomical novelties in the world’s smallest beetles, end the first Old World record of Nanosellini (Coleoptera: Ptiliidae). Systematic Entomology 22: 257-283.

BeetleBase – http://www.beetlebase.com/
'

De bilder som ackompanjerar detta inlägg är samtliga tagna vid Hökåsen i Västerås k:n, augusti 2011.

Dvärgflicksländan upptäckt i Västmanland!

Då år 2011 ska summeras kommer förmodligen Krister Ekmans upptäckt av dvärgflicksländan (Nehalennia speciosa) vid Ekeby mosse i Sala att klassas som årets skräll bland de entomologiska händelserna i Västmanland.

Dvärgflicksländan är vår minsta trollslända. Arten ansågs länge vara försvunnen från den svenska faunan och dess tidiga historia i landet grundar sig på fynd uppgivna från Skåne, Östergötland samt Öland och Gotland. Under en femtio år lång period gjordes inte ett enda fynd av arten i landet. Vändningen kom i mitten av 2000-talet då arten först skådades i Uppland (från 2006) och sedan i Östergötland (från 2007). Att arten nu även har upptäckts i Västmanland är allt annat än en sensation.
'

Enligt den gängse litteraturen lever dvärgflicksländan i och kring nästintill igenvuxna gölar och myrar där vegetationen består av smalbladiga gräs och halvgräs, framförallt trådstarr (Carex lasiocarpa). På grund av sin litenhet kan sländan vara ganska svår att få synd på då de förflyttar sig bland starrbladen. I motsats till de europeiska förhållandena, men i likhet med lokalerna i Östergötland hyser Ekeby mosse en rik och näringskrävande växtlighet i övrigt, med bland annat orkideér, snip och olika slags "rikkärrsmossor".
Dvärgflicksländan är i Sverige mycket ovanlig och Ekeby mosse utgör endast den fjärde kända lokalen för arten i landet. Men kanske är det den mest lättillgängliga(?). Från den spång som tvärar mossen är det numera möjlighet att stifta bekantskap med denna vackra och ovanliga lilla slända. De hot som har målats upp mot arten är framför allt igenväxning och fragmentering av lämpliga lokaler. Arten är dessutom en ganska svag flygare med en begränsad möjlighet till spridning.

Litteratur
Dijkstra, K.-D. B. & Lewington, R. (2006). Field guide to the Dragonflies of Britain and Europe. British Wildlife Publishing.

Faunaväktarblad. Dvärgflickslända (Nehalennia speciosa) - http://www.artdata.slu.se/filer/faunavaktarblad/faunavaktarblad-Dvargflickslanda.pdf

Colydium filiforme - en ovanlig upptäckt!

Strömsholms ädellövskogar hyser många ovanliga och sällsynta insektsarter. Många av de mest sällsynta är knutna till gammal ek (Quercus robur). Detta är något som det fortfarande finns gott om vid Strömsholm.

En av de skalbaggar som förekommer i området är Colydium filiforme . Arten som hör till familjen barkbaggar (Zopheridae) är cirka 6 mm lång och mycket långsmal. Halsskölden är försedd med tre längsgående fåror. Även täckvingarna är tydligt räfflade. Skalbaggen är övervägande svart men vissa (alla?) individer kan ha en mer eller mindre tydligt rödaktig fläck längst fram vid basen av täckvingarna.

Colydium filiforme lever i och i anslutning till gångar som har skapats av andra insekter i barklösa stamdelar på gamla ekar. Förmodligen lever den av svampdelar och annat dött organiskt material som kan hittas i de övergivna gångarna. Om man har turen med sig kan den fullbildade skalbaggen ses springa omkring på den barklösa veden i samband med varmt och kvavt väder från mitten av maj till början av september.
'
Colydium filiforme är i Sverige en väldigt sällsynt art med ett fragmenterat utbredningsområde som sträcker sig från Skåne och upp till Mälaren. Eftersom de sentida fynden är få och dessutom från ett mycket begränsat antal lokaler har arten i den senaste versionen av den svenska rödlistan placerats i kategorin ”starkt hotad” (EN). I Västmanland är arten veterligen endast noterad vid Strömsholm och vid Tidö.

Litteratur
Ehnström, B. 1999. Artfakta – Colydium filiforme. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Bilderna på Colydium filiforme är tagna vid Strömsholm i Kolbäck den 1 juni 2011.

Ägretthäger

En ägretthäger (Egretta alba) gästar Fläcksjön i Sala kommun. Antalet ägretthägrar som dyker upp i vårt landskap tenderar att öka. Bara i år har sju fynd gjorts, bl.a. det första fyndet i Nora kommun. Den bakomliggande orsaken till de allt tätare besöken i Västmanland är att arten framgångsrikt har förskjutit sitt utbredningsområde norrut, bl.a. omfattas numera Baltikum. Även i Sverige (på Gotland) har fynd gjorts där man kan misstänka att häckning har genomförts.
' Ett av de allra första svenska fynden av ägretthäger gjordes ”vid Westerås” där ett ex. sköts i november 1856. Därefter dröjde det fram till 1983 innan arten noterades i landskapet igen. Då besöktes tre lokaler i Lindesbergs och Ljusnarsbergs kommuner i april. Fortsättningen av 1980-talet gav ytterligare tre stycken fynd. Under 1990-talet noterades sex stycken ägretthägrar i landskapet och hitintills under 2000-talet (t.o.m. 2010) har fjorton ägretthägrar noterats.

Fågeln vid Fläcksjön utgör det tredje fyndet vid den lokalen. Tidigare fynd är gjorda i juni 1986 samt i juli 1996.

Samtliga bilder visar ägretthägern vid Fläcksjön, Fläckebo, i maj 2011.
Trots att fågeln "lyser" vitt är den inte helt enkel att finna i den utbredda starrmaden nedanför utkiksklippan.

Nordens vilda katt

Trots att lodjuret förekommer över stora delar av Sverige är det få förunnat att ha fått stifta bekantskap med detta skygga djur i det vilda. Att lon verkligen har funnits i vår närhet har i stället avslöjas genom dess stora och runda tassavtryck, kvarlämnade i det snötäckta landskapet.
På senare tid har dock lodjuret ökat i antal. Med det har också chansen att få stifta bekantskap med detta mycket vackra djur ökat väsentligt. Vintern 2010/11 genomförde Länsstyrelsen tillsammans med Svenska Jägareförbundet en lodjursinventering som pekar på att det för närvarande finns 15 familjegrupper inom Västmanlands län.

Lodjuret på bilderna har under en längre tid uppehållit sig på en och samma plats i Västmanland.

Myntrullaren

"Myntrullaren" drar av en ludlig strof

Att titta på fåglar innebär ganska ofta att man förutom ögonen även måste ta till öronen för att reda ut vad som finns inom ett specifikt område. Så här i inledningen av maj börjar ljudkulissen i en mellansvensk lövskog bli fulltalig. Att bena ut läten från bofinkar, överflygande stenknäckar, avlägset hoande ringduvor, trummande hackspettar med flera läten är dock inte alltid så enkel. För vissa kan nog ljudvallen te sig oöverstiglig. Ett läte som är enkelt att lära sig och som dessutom brukar sticka ut är grönsångarens. Lätets uppbyggnad brukar liknas vid ett stående mynt som faller mot en bordsskiva. Med ljudet vill grönsångarhannen förmedla sin kontaktannons till skogspartiets alla fagra grönsångardamer. Samma trudelutt signalerar till konkurerande hanar att reviret är taget och ni gör bäst i att hålla avstånd!
'

Grönsångaren är trots allt vacker i all sin enkelhet

Att använda ordet färgsprakande när man vill förmedla grönsångaren yttre egenskaper är kanske inte alldeles rätt. Hon är nämligen en liten grönaktig sångare som till sitt yttre är lik en lövsångare. Grönsångaren skulle man dock kunna säga är något mera kontrastrikt tecknad. Den mossgröna ovansidan kontrasterar mot citrongula örontäckare och strupe. Strupen i sin tur bildar skarp gräns mot den rent vita undersida.

I Västmanland förekommer grönsångaren spridd över hela landskapet. Den föredrar olika typer av mer eller mindre slutna lövskogar, men återfinns också i blandskogar.

Humlesurr

En ordination mot jäkt och stress kan vara en stunds vila under en blommande lönn eller sälg. Det ljudliga surret från arbetsamma humlor som flyger från blomma till blomma är ljuvligt och kan ha en avkopplande verkan. En blommande lönn som står i kanten av ett utbrett jordbrukslandskap lockar många pollensökande humlor. Just nu råder en febril aktivitet bland humledrottningarna som försöker bygga upp sina samhällen efter en lång vintersömn. Jordhumlorna, färgade i gult, svart och vitt, är vanligast, men i trädet hittas även några enstaka individer av andra arter.

ljus jordhumla (Bombus leucorum)

mörk jordhumla (Bombus terrestris)

hushumla (Bombus hypnorum)

stenhumla (Bombus lapidarius)

ängshumla (Bombus pratorum)

Forsärlor

De inledande tio vintrarna under 2000-talet bjöd huvudsakligen på milt vinterväder. Detta var något som gynnade vissa fågelarter, däribland forsärlan som under samma tidsrymd lyckades sprida sig till alltfler bäckar och åar i Västmanland. Under 1980- och 90-talen fanns endast några få konstaterade häckningar av forsärlan i Västmanland. Huvudsakligen blev dessa funna i landskapets västra och norra kommuner. År 1999 konstaterades den första häckningen i Västerås kommun. Ett par genomförde åtminstone en lyckad häckning vid Skultuna mässingsbruk. Det året blev något av ett startskott för artens fortsatta expansion i landskapet. Det hittintills högsta antalet häckningar konstaterades år 2009, då 84 säkra och troliga häckningar inräknades. Efter den kalla vintern 2009/10 kunde en viss nedgång skönjas i antalet rapporterade forsärlehäckningar. Arten är dock fortsatt spridd över stora delar av landskapet. Nu när forsärlorna har börjat återvända från sina vinterkvarter får vi snart även ett svar på om också den kalla vinter vi precis har genomlevt har satt några spår bland Västmanlands forsärlor. För närvarande låter sig två forsärlor avnjutas på ganska behagligt avstånd, då de bland annat födosöker bland fastfruset skräp och vass i Svartån strax norr om Slottsbron i Västerås.

Salskrakar

En salskrakehane i häckningsdräkt hör till den svenska fågelfaunans absolut vackraste skapelser. Smakfullt tecknat i vitt, svart och grått är han vart än ”nerdykandet” sker en fröjd för ögat. I motsatts till hanens dräkt är den som de hontecknade individerna bär betydligt beskedligare i sin färgsättning. Salskraken är i Västmanland framför allt en art som ses i samband med dess flytt till (ult.3 – ult.4) och från (pr.10 – ult.11) sina nordliga häckplatser.
'

Västerås hamnområde gästas för närvarande av fyra salskrakar som har trotsat det rådande isläget och funnit det trivsamt att rasta i de isfria vakar som Östra hamnen tillhandahåller. Några av fåglarna har konstaterats vara yngre hanar som dock ännu inte har anlagt den praktfullaste av dräkter.

'

De många isflak som kantar skrakarnas vak bidrar till en arktisk inramning. Samtliga fåglar utgörs av honfäragde individer. På flera av fågelarna kan man notera vita fjädrar på den annars bruna hjässan. Detta indikerar att det rör sig om en hane.

Lutter utter

Chansen att få syn på en utter är större än på mycket länge!

Efter att länge ha vandrat längs utrotningens rand har trenden vänt och alltfler uttrar vandrar åter längs våra västmanländska vattendrag. Orsak till utterns kraftiga nedgång i mitten av föregående århundrade är inte helt utredd men förmodligen var det flera faktorer som spelade in. En var säkerligen de miljögifter som bland annat spreds ut på våra åkermarker och som slutligt hamnade i de åar och bäckar där uttern hörde hemma. Uttern som befann sig högst upp i näringskedjan fick ta emot mycket stora mängder gifter, bland annat via den fisk som konsumerades. Detta ledde till en försämrad fortplantningsförmåga.

Uttern är ett mycket rörligt djur som kan avverka mycket långa sträckor längs ett vattendrag i jakten på lämpliga områden för födosök, eller en parningsvillig hona. Dock efterlämnas ganska ofta mer eller mindre tydliga spår som visar att en utter har passerat. Spåren kan vara konkreta tassavtryck men det kan också vara en längs vattendraget strategiskt placerad spillningshög.
'

För att optimera sina chanser till ett möte med detta sympatiska däggdjur bör man under vintern bege sig till ett vinteröppet vattendrag. Chansen att få syn på dem är inte speciellt stor, men när man minst anar det sitter en utter på iskanten och smaskar på en välsmakande fisk.

'

Samtliga bilder är från ett uttermöte vid Svanå i Västerås den 22 januari 2011

Hökuggla

Att hökugglor dyker upp på våra breddgrader sker så gott som årligen. Antalet individer är dock inte speciellt stort, så varje individ drar till sig uppmärksamhet. Sedan några dagar tillbaka finns en hökuggla inom ett smärre område strax norr om Salbohed i Sala kn, ungefär där Tvärhandsbäcken korsar landsvägen mot Hedåker/Avesta.

Hökugglan, som är dagaktiv, sitter ofta uppflugen i någon av områdets högresta trädtoppar, från vilken den kan spana ut över nejden. Hökugglans typiska silhuett avslöjar den redan på ganska långt håll, men ibland avhjälps vårt sökande av en skränande flock med kråkfåglar.

Hökugglans typiska silhuett

Nytt år!

Nu var det ett tag sedan Västmanlands Natur uppdaterades, men nu har det skett en smärre förändring i bloggens utseende. I den högra kolumnen har loggan för den biologiska mångfaldens år 2010, städats undan för att ge plats för den bild som är tänkt att symbolisera det av FN utlysta internationella skogsåret, 2011.

Våra skogar är av stor betydelse för en lång rad växter och djur, för miljön, för ekonomin och för vårt välbefinnande. Genom att utlysa 2011 till ”International Year of Forests” hoppas man kunna sprida medvetenheten om skogen, dess betydelse för oss människor och hur vi på bästa sätt bör sköta om dem så att även kommande generationer ska kunna njuta av dess frukter.

Länkar:
International Year of Forests 2011 >http://www.un.org/en/events/iyof2011/
Naturens år >http://www.naturensar.se/sv/

Musfällan

För en riktig djurvän kan det många gånger vara väldigt svårt att förmå sig att ha ihjäl ett djur. Men ibland uppkommer dock situationer då man ändå måste överväga just detta.
'

En skogsmus som överskred husbondens gästfrihet

Möss och råttor har följt i människans fotspår under hundratals år och speciellt husmusen och brunråttan har visat sig vara väldigt anpassningsbara. Båda har genom att dra nytta av människan lyckats sprida sig över större delen av jorden. Även våra båda arter av skogsmöss har lärt sig att dra nyttan av oss människor.

Då vinterkylan nalkas är det många djur, spindlar och insekter som väljer att närma sig människans boningar för att både söka skydd mot kylan och för att söka lättfunnen föda. I spårsnön runt huset avslöjas via små tassavtryck att en skogsmus har flyttat in. Här hos oss hittas både värme och mat vilket kan bidrar till att inte heller den bistraste av vintrar behöver blir alltför svår att uthärda. Dock är det inte alltid som vi människor uppskattar vår nya inneboende, springet på vinden och dess frenetiska gnagande kan orsaka skador på huset och gnags det på elkablar kan det i värsta fall ge upphov till en förödande brand. När mössen hittar en favoritgnagplats på någon ljudalstrande regel som medför många sömnlösa nätter för husbonden, då laddas musfällan med oemotståndlig ost och musens öde är därmed förseglat.

I Västmanland förekommer två arter av skogsmöss (Apodemus), en större och en mindre art. Som namnen antyder är den större arten i genomsnitt något större än den mindre. Storleken är dock överlappande och en artbestämning endast utifrån storleken kan vara svår. Till det yttre är arterna väldigt lika varandra. Båda har brunaktig rygg och kroppssidor, men den större beskriv som något brunare i färgtonen. Undersidan är hos bägge arterna enhetligt vit, men mellan frambenen förekommer oftast, men inte alltid, ett mer eller mindre tydligt brungult band. Detta band är hos stor skogsmus något bredare än vad det är långt. Hos den mindre skogsmusen råder det motsatta förhållandet, dvs. bandet är längre än brett.

Litteratur

Bjärvall, A. & Ullström, S. 1985. Däggdjur. Alla Europas arter. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Lundberg, P. & de Jong, J. 1995. Sveriges smådäggdjur. Fältbiologerna, Stockholm.

Stövsländor

En mörkribbad fransvingeslända (Venezuela flavidus) betar små växtpartiklar på ett lönnblad. Stor och välvd munsköld samt trådsmala antenner är något som kännetecknar stövsländor – Skerike i Västerås 2010-10-09
'

Stövsländor (Psocoptera) utgör en insektsordning som genom åren tycks ha varit försummad bland svenska entomologer, möjligen förorsakad av att det tidigare inte har funnits någon lättillgänglig bestämnings-litteratur. Detta är dock något som åtminstone delvis har avhjälpts i och med publiceringen av den volym av Nationalnyckel (NN) som behandlar Nordens samtliga stövsländor. Volymen är dessutom rikt illustrerad med en mängd fina fotografier signerade Krister Hall.

Stövsländorna som främst lever av mikroskopiska alger, svampar och lavar utgörs av tämligen små eller mycket små insekter som framför allt lever utomhus bland träd och buskar, men här förekommer även arter som har sin huvudsakliga livsmiljö bland gräs och förna i markskiktet. Vi har också några få arter som lever i olika slags bon, t.ex. i fågelbon. Tillkommer gör dessutom en räcka arter som främst återfinns i olika slags inomhusmiljöer, däribland de så kallade bok- och dammlössen.

'

En flaggstövslända (Graphopsocus cruciatus) betar av det lager med påväxtalger som har bildats på en husvägg – Romfartuna i Västerås 2010-09-18
'
Stövsländor kännetecknas bland annat av dess förhållandevis stora och välvda munsköld som upptar en betydande del av ansiktet. Vidare har de långsmala antenner och (som det skrivs i NN) en mjukt tredelad kropp. Bland stövsländorna förekommer både vingade och icke vingade arter, vilket också är något som kan variera inom de olika arterna. Insekter ur andra ordningar, t.ex. bladloppor (Psylloidea), bladlöss (Aphidoidea) och hoppstjärtar (Collembola), kan påminna om stövsländor, men förutom rent utseendemässiga skillnader förekommer även skillnader i beteendet, t.ex. så springer en skrämd stövslända hellre undan än tar till vingarna eller för den delen hoppar iväg, vilket skulle vara fallet för arter ur ovan nämnda ordningar.

I Norden har 82 olika stövsländearter noterats och för svensk del ligger motsvarande siffra för närvarande på 73 arter. I Västmanland har i olika sammanhang 26 olika arter bokförts (se nedan), en siffra som kan jämföras med våra närmaste grannlandskap; Uppland (54 arter), Södermanland (44), Närke (34), Dalarna (29), Värmland (26) och Gästrikland (7). I den systematiska sammanställning som presenterades i NN indelas stövsländorna i tre underordningar, Trogiomorpha, Troctomorpha och Psocomorpha. De djur som illustreras i anslutning till detta inlägg hör samtliga till den sistnämnda gruppen, vilket också är den som främst förknippas med stövsländor. Inga arter ur de båda förstnämnda underordningarna har ännu rapporterats ifrån Västmanland, så här kan man göra en insats! Om man önskar studera våra utomhuslevande arter kan man bland annat använda sig av den teknik som innebär att man med en påk (eller något liknande redskap) bankar på en trädgren och låter det som trillar ner samlas upp i ett uppochnervänt (vitt) paraply som hålls under grenen.

'

Litteratur

Svensson, B. W. & Hall, K. 2010. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Stövsländor. Psocoptera. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

'

Nymfer hos vissa storstövsländor är täckta med hår på vilka alger och andra lösa partiklar kan fastna, vilket bidrar till ett utmärkt kamouflage. På bilden en nymf av någon av Loensia-arterna som påträffades under en löst sittande barkflaga på ett liggande träd. - Ängsö i Västerås 2010-05-14

Klarvingad jättestövslända (Psococerastis gibbosa), vår och Europas största stövslända. Denna hade nattetid lockats till en ljuskälla avsedd för nattfjärilar, vilket är ovanligt eftersom det är få stövsländearter som attraheras av ljus – Tidö i Västerås 2010-07-22
'
------------------------------------------------------------------------------
Stövsländor (Psocoptera) rapporterade från Västmanland, enligt Svensson & Hall (2010). Tillkommer gör flaggstövslända som rapporterad som ny för Västmanland under 2010.

Frackstövslända (Caecilius fuscopterus)
Sumpstövslända (Valenzuela atricornis)
Granfransvingeslända (V. burmeisteri)
Mörkribbad fransvingeslända (V. flavidus)
Risfransvingeslända (V. gynapterus)
Flaggstövslända (Graphopsocus cruciatus)
Barrglasvingeslända (Stenopsocus lachlani)
Höstövslända (Lachesilla pedicularia)
Ekkviststövslända (L. quercus)
Prickig sorgstövslända (Peripsocus alboguttatus)
Dysterbrun sorgstövslända (P. phaeopterus)
Fläckig sorgstövslända (P. subfasciatus)
Randig gluggmärkeslända (Philotarsus picicornis)
Tjockpalpstövslända (Cuneopalpus cyanops)
Mörkhuvad fransgaffelslända (Elipsocus hyalinus)
Bredbandad fransgaffelslända (E. pumilis)
Tvåfläckig klarvingeslända (Mesopsocus laticeps)
Blektonad klarvingeslända (M. unipunctatus)
Lövstorstövslända (Amphigerontia bifasciata)
Barrstorstövslända (A. contaminata)
Klarvingad jättestövslända (Psococerastis gibbosa)
Mörkvingad jättestövslända (Metylophorus nebulosus)
Prickvingad storstövslända (Loensia pearmani)
Fläckvingad storstövslända (L. variegata)
Prickdroppslända (Trichadenotecnum majus)
Fläckdroppslända (T. sexpunctatum)