Gräshoppor

Bestämningen av hopprätvingar (ordningen Orthoptera), dvs. gräshoppor, är inte alldeles enkel men i och med att boken Gräshoppor i Sverige publiceras lagom till den tid då gräshoppornas sommarsurrande inleds på alvar, är detta något som kommer att underlättas väsentligt. Bakom boken ligger samma gäng som tidigare har producerat boken Trollsländor i Sverige – en fälthandbok. Likt denna är boken om Sveriges gräshoppor rikligt illustrerad med en mängd vackra fotografier tagna både i fält och i studio. Boken fokuserar och pekar ut de detaljer som är viktiga vid artbestämningen av en gräshoppa. Boken upptar och beskriver samtliga svenska arter, dvs. 38 arter syrsor, vårtbitare och markgräshoppor. Enligt Catalogus – Landskapskatalog för Hopprätvingar (som finns tillgänglig via artportalen) har tjugoen av dessa noterats i Västmanland. Här finns bland annat cikadavårtbitaren (Metrioptera roeseli) som länge hade sin enda svenska förekomst vid Asköviken sydväst om Västerås och guldgräshoppan (Chrysochraon dispar) som endast är känd från en lokal i landskapet, nära Munktorp i Köpings kommun.

----------
Ny litteratur som glädjer...

'

----------

Litteratur om gräshoppor:

Göransson, G. 2001. Mina insektsvandringar. Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Kindvall, O. & Denuel, A. 1987. Sveriges vårtbitare och gräshoppor. Fältbiologernas förlag, Stockholm.
Strid, T. (red.) 2010. Gräshoppor i Sverige – en fälthandbok. Stockholms Entomologiska Förening, Stockholm.

´

Naturhistoriska Riksmuseet (NRM) har en informationssida på Internet som behandlar Sveriges gräshoppor, vårtbitare och syrsor. De teckningar som illustrerar sidan kommer bland annat ifrån Göte Göransson (2001), se ovan.

Tallgräsfjäril

Tallgräsfjärilen (Oeneis jutta) är en ganska stor, men vid första anblicken tämligen oansenlig fjäril. Dess ovansida, som kan vara svår att se bra då fjärilen med sin snabba och knyckiga flykt drar fram mellan tallstammarna, är övervägande brun i grundtonen. Både fram- och bakvingen är strax innanför vingens ytterkant utsmyckade med en rad svarta fläckar som är omgärdade av blekgula kanter. Även framvingens undersida har ett liknande utseende. Bakvingens undersida är däremot spräckligt färgat i grått och brunt med sicksack-mönster, en färgsättning som fungerar utmärkt som kamouflering då fjärilen slår sig ner för att vila på en tallstam. Den något mera ”färgsprakande” framvingen döljs då av bakvingen och fjärilen kan för beskådaren vara förvånansvärt svår att upptäcka.

'

Att beskåda en tallgräsfjärilshane på jakt efter en parningsvillig hona kan vara en ganska sällsam upplevelse, vilken kan liknas vid en näringssökande trädkrypare. Hanarna flyger mellan tallstammarna och söker av stammen från bas till topp innan han flyger vidare till basen av ett nytt träd där sökandet forsätter upp för stammen.

'

I Västmanland är tallgräsfjärilen - på lämpliga platser - att betrakta som tämligen allmän. Här liksom i övriga delar av Sverige infaller flygtiden under jämna år, vilket kommer sig av artens tvååriga larvutveckling. Den kan dessa år noteras vid flera av landskapets tallmossar och andra tallomgärdade myrmarker, där också artens värdväxter - olika ullarter - förekommer. Här kan bland annat Bredmossen i Norbergs kommun tjäna som ett gott exempel. Hos oss saknas arten endast i de öppna slätt- och jordbruksbygderna i landskapets södra, mälarnära, delar. Flygtiden infaller i huvudsak under juni månad, men enstaka observationer kan redan göras från och med den sista majveckan. Eftersom arten flyger i år är det hög tid att eftersöka arten på lämpliga lokaler i landskapets norra delar.

__________
Bilder: Bredmossen i Norberg, juni 2010 - lämplig lokal för tallgräsfjäril (övre). Vilande tallgräsfjäril på tallstam, Hagmossen i Skinnskatteberg, 30 maj 2010 (mitten). Tallgräsfjäril på Bredmossen, juni 2010 (nedre).

Läs mera:

Eliasson, C. U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae–Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Eliasson, C. U. & Liljeberg, G. 2009. Dagfjärilar i Örebro och Västmanlands län. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län.
Söderström, B. 2006. Sveriges fjärilar: En fälthandbok. Albert Bonniers Förlag, Stockholm.

Hornstrit

Vid den första anblicken kan det tyckas att hornstriten (Centrotus cornatus) inte hör denna värld till. Den trehornade halsskölden med två tydligt utåtstående horn samt en utdragen ”tagg” som sträcker sig långt över bakkroppen, gör att djuret mer påminner om något som Sigourney Weaver mötte i någon av aliens-filmerna.

Stritarna hör till ordningen växtsugare (Homoptera) och är en mångformig grupp som inkluderar ca 400 arter i Sverige. Hornstriten, som lever på olika lövträd och buskar, utgör dock den enda svenska representanten bland puckelstritarna (Membracidae). Dess utbredningsområde sträcker sig från Skåne i söder till Ångermanland i norr och den beskrivs som tämligen allmän.

__________

Hornstriten på bilden har fattat post på en växtstjälk tillhörande hundkex (Anthriscus sylvestris) - Romfartuna (Vstm) 8.6.2010

Referenser

Chinery, M. 1988. Insekter i Europa. Bonniers, Stockholm.
Douwes, P., Hall, R., Hansson, C. & Sandhall, Å. Insekter, en fälthandbok. Interpublishing, Stockholm.

Gillerfors, G. & Fägerström, C. 2008. Stritar i Sverige, en bortglömd grupp. Entomologisk Tidskrift 129: 146-147. http://www.sef.nu/et/artiklar/ET2008/3/Stritbildextra.pdf
Olsen, L.-H. & Svedberg, U. 1999. Smådjur i skogen. Bokförlaget Prisma, Stockholm.

British Bugs – www.britishbugs.org.uk
Småkryp – www.entomologi.se
Sveriges Entomologiska Förening – www.sef.nu