Mästerbyggare

Pungmesen (Remiz pendulinus) är en mästare på att bygga bon. Med kirurgisk precision vävs medhjälp av dess sylliknande näbb ett pungliknande byggnadsverk . Boet vävs samman av bland annat kaveldun och fästs inte sällan i en tunn björkgren, där boet när det är klart hänger och pendlar fritt i vinden. Det är hanen som påbörjar bygget och det är först då honan har lockats till platsen som det färdigställs och får sitt typiskt pungliknande utseende.
Pungmesen hittas oftast i anslutning till strandnära trädridåer intill bladvass och dess närvaro avslöjas genom ett fint och utdraget läte, ett ”psiiiiy”, som kröker en aning nedåt på slutet.
Arten är invandrad till Sverige i relativt sen tid. På 1960-talet noterades pungmes för först gången i Skåne, men det hann dock bli år 1989 innan det första Västmanländska fyndet gjordes. I december detta år hittades ett använt bo vid Asköviken. Detta fynd kom att bli startskottet på en större invasion och pungmesens bo kunde de följande åren hittas lite varstans på lämpliga lokaler utmed mälarstränderna. Invasionen kom dock av sig och under 2000-talet har pungmesen åter blivit en sällsynthet i landskapet, med i snitt 0-2 fynd/år.

När det begav sig på 1990-talet var Strömsundet vid Tidö-Lindö och Hässlösundet vid Björnön två av ”de säkrare” lokalerna för pungmes i Västmanland och det är också här som man åter kan beskåda ett av djurvärldens finaste konstverk (källa: http://www.artportalen.se/)

Pungmesen en riktig mästerbyggare. Här håller en hane på att fila på de sista detaljerna innan det är dags för honan att flytta in och det är först då som boet får sitt typiska pungliknande utseende.

VITNACKAD SVÄRTA!!!

Daniels glädjevrål lär väl ha hörts ganska långt över den flacka nejd som omger Fläcksjön i Sala. Ett kvällsbesök resulterade i landskapets första fynd av vitnackad svärta, en art som normalt hör hemma i Nordamerika. Arten är trots endast 85 tidigare fynd numera en tämligen regelbunden gäst i Sverige, men det är väldigt få av fynden som har gjorts i inlandet. I Fläcksjön hade anden slagit följe med fyra sjöorrar, två svärtor och två bergänder som samtliga låg och guppade mitt på sjön. Tillskyndande fågelskådare, från när och fjärran, kunde ganska snart efter Daniels upptäckt avnjuta det för landskapet tämligen exklusiva sällskap i ett snabbt bortflyende kvällsljus.

En samling glada fågelskådare som här får avnjuta Västmanlands första vitnackade svärta (Melanitta perspicillata)

Den vitnackade svärtan noterades för första gången i landet redan 1833, då en hane blev skjuten i Karesuando, Lappland. Därefter har som redan nämnts ytterligare 85 fynd gjorts inom landets gränser, flest i Halland (13) och Skåne (12), men väldigt många vitnackar har även noterats upp längs Norrlandskusten, t.ex. i Hälsingland (11) och Ångermanland (5). Flera av fynden i Hälsingland antas dock ha sitt upphov i en och samma hane som återkom flera av åren mellan 1980 och 1987 till bl.a. Storjungfrun. En fullständig bild över artens uppträdande i Sverige, åren 1833-2007, kan fås via denna länk:

http://www.sofnet.org/index.asp?lev=4455&typ=1

Fina observationsmöjligheter till trots var avståndet till vitnacken och dess sällskap alltför långt för kalasbilder. I den infogade cirkelrunda bildens mitt lyser den vita nacken i tydlig kontrast mot dess svarta kropp.

Det långa avståndet i Fläcksjön medgav ingen bildtagning varför eventuella läsare av dessa rader får hänvisas till denna tjusiga herre, som i likhet med fläcksjöfågeln rastade tillsammans med sjöorrar på en inlandslokal, Manjaurträsket i Västerbotten år 2006.

Den nya rödlistan

I går, i samband med ArtDatabankens årliga flora- och faunavårds konferens, presenterades den nya upplagan av vår nationella rödlista. I listan återfinns 4 127 arter varav 212 är kategoriserades som akut hotade (CR), 634 som starkt hotade (EN), 1 096 som sårbara (VU), 1 440 som nära hotade (NT), 521 som kunskapsbrist (DD) och slutligen 224 arter som anses vara nationellt utdöda (RE). Kort beskrivs situationen för våra däggdjur som positiv samtidigt som situationen för flera av våra fiskarter har försämrats. Flera fjärilar och steklar har missgynnats som en följd av en försämrad tillgång på bland annat pollen- och nektargivande växter. I listan över insekter och svampar märks ett antal arter knutna till ask och alm som i spåren av de sjukdomar som har drabbat dessa träd, kommer att gå en mycket osäker framtid till mötes.

Backsippan återfinns numera på den svenska rödlistan och klassas där som sårbar (VU)

Följande rader skall ses som ett kortare axplock av de förändringar som på ett eller annat sätt berör vår västmanländska natur. Framför allt är det en inblick i de plus (trillat ut) och minus (trillat in) förändringar som kan märkas i årets upplaga av rödlistan.

Bland kärlväxter återfinns numera desmeknopp, låsbräken, knärot, ängsskära och backklöver (samtliga klassade som NT) i den inte alltför angenäma skara växter som har tagit plats i den nationella rödlistan. De två kanske mest överraskande (och det som förmodligen kommer att generera störst uppmärksamhet) tillskotten utgörs av ask (Fraxinus exelsior) och alm (Ulmus glabra), som båda har drabbats hårt av de trädsjukdomar som grasserar dessa trädslag. Båda klassas numera som sårbara (VU) och de båda trädens prekära situation kommer i slutänden att drabba en lång rad andra organismer som är knutna till dem för dess överlevnad. I rödlistan återfinns numera även årets riksinventeringsart, backsippan som anses vara så pass hotad att den måste klassas som sårbar (VU). I 2005 års rödlista ansågs arten ha en livskraftig (LC) population i landet.
Inslaget av svampar har i denna lista förlängts väsentligt, bland annat märks en rad trädlevande svampar, s.k. tickor – kötticka, granticka, ullticka, tallticka och ekticka – som alla klassas som missgynnade (NT).
Bland däggdjuren anses numera mustaschfladdermusen, trollfalddermusen och brunbjörnen ha livskraftiga (LC) populationer i landet.
Bland fåglarna märks inte så många förändringar i hissen in och ut ur listan. Bland de nya inslagen märks drillsnäppan (NT), tornseglaren (NT) samt den sydliga gulärlan (VU). Det kanske mest förvånande inslaget utgörs av gråtruten (NT). En art som har drabbats av en sjukdom som på vissa håll (bl.a. i Mälaren) har decimerat arten ordentligt. Busksångaren, vassångaren och den brandkronade kungsfågeln är som häckfåglar nya i den svenska faunan och det är först nu som arterna har kunnat klassas. Samtliga anses ha en missgynnsam status. Bland plustecknen återfinns skedanden, mosnäppan, skogsduvan, törnskatan, stenskvättan och entitan som nu anses ha en gynnsam bevarandestatus och därmed kan avföras från listan över hotade arter.
Eftersom insekter är en ordning med väldigt många ingående arter är det inte speciellt förvånande att dessa också upptar en ganska väsentlig del av utrymmet i den nationella rödlistan. Bland fjärilar märks en del mer eller mindre kända arter så som humlerotfjäril, allmän purpurmätare, vasspetsad sikelvinge, almsnabbvinge och jättesvampmal, alla anses numera ha en missgynnsam (NT) status i landet. I andra änden märks fjorton fjärilsarter som inte längre anses vara hotade och kan därmed strykas från listan. Det kan här också konstateras att landets enda förekomst av prickig stenfrömal (Ethmia dodecea) på Ridön i Västmanland, numera anses vara utdöd (RE), vilket innebär att arten kan sälla sig till den sorgliga skaran arter som inte längre finns kvar inom landets gränser.

För en mer utförlig genomgång hänvisas till den nationella rödlistan på Internet: http://www.artdata.slu.se/rodlista/