Mästerbyggare

Pungmesen (Remiz pendulinus) är en mästare på att bygga bon. Med kirurgisk precision vävs medhjälp av dess sylliknande näbb ett pungliknande byggnadsverk . Boet vävs samman av bland annat kaveldun och fästs inte sällan i en tunn björkgren, där boet när det är klart hänger och pendlar fritt i vinden. Det är hanen som påbörjar bygget och det är först då honan har lockats till platsen som det färdigställs och får sitt typiskt pungliknande utseende.
Pungmesen hittas oftast i anslutning till strandnära trädridåer intill bladvass och dess närvaro avslöjas genom ett fint och utdraget läte, ett ”psiiiiy”, som kröker en aning nedåt på slutet.
Arten är invandrad till Sverige i relativt sen tid. På 1960-talet noterades pungmes för först gången i Skåne, men det hann dock bli år 1989 innan det första Västmanländska fyndet gjordes. I december detta år hittades ett använt bo vid Asköviken. Detta fynd kom att bli startskottet på en större invasion och pungmesens bo kunde de följande åren hittas lite varstans på lämpliga lokaler utmed mälarstränderna. Invasionen kom dock av sig och under 2000-talet har pungmesen åter blivit en sällsynthet i landskapet, med i snitt 0-2 fynd/år.

När det begav sig på 1990-talet var Strömsundet vid Tidö-Lindö och Hässlösundet vid Björnön två av ”de säkrare” lokalerna för pungmes i Västmanland och det är också här som man åter kan beskåda ett av djurvärldens finaste konstverk (källa: http://www.artportalen.se/)

Pungmesen en riktig mästerbyggare. Här håller en hane på att fila på de sista detaljerna innan det är dags för honan att flytta in och det är först då som boet får sitt typiska pungliknande utseende.

VITNACKAD SVÄRTA!!!

Daniels glädjevrål lär väl ha hörts ganska långt över den flacka nejd som omger Fläcksjön i Sala. Ett kvällsbesök resulterade i landskapets första fynd av vitnackad svärta, en art som normalt hör hemma i Nordamerika. Arten är trots endast 85 tidigare fynd numera en tämligen regelbunden gäst i Sverige, men det är väldigt få av fynden som har gjorts i inlandet. I Fläcksjön hade anden slagit följe med fyra sjöorrar, två svärtor och två bergänder som samtliga låg och guppade mitt på sjön. Tillskyndande fågelskådare, från när och fjärran, kunde ganska snart efter Daniels upptäckt avnjuta det för landskapet tämligen exklusiva sällskap i ett snabbt bortflyende kvällsljus.

En samling glada fågelskådare som här får avnjuta Västmanlands första vitnackade svärta (Melanitta perspicillata)

Den vitnackade svärtan noterades för första gången i landet redan 1833, då en hane blev skjuten i Karesuando, Lappland. Därefter har som redan nämnts ytterligare 85 fynd gjorts inom landets gränser, flest i Halland (13) och Skåne (12), men väldigt många vitnackar har även noterats upp längs Norrlandskusten, t.ex. i Hälsingland (11) och Ångermanland (5). Flera av fynden i Hälsingland antas dock ha sitt upphov i en och samma hane som återkom flera av åren mellan 1980 och 1987 till bl.a. Storjungfrun. En fullständig bild över artens uppträdande i Sverige, åren 1833-2007, kan fås via denna länk:

http://www.sofnet.org/index.asp?lev=4455&typ=1

Fina observationsmöjligheter till trots var avståndet till vitnacken och dess sällskap alltför långt för kalasbilder. I den infogade cirkelrunda bildens mitt lyser den vita nacken i tydlig kontrast mot dess svarta kropp.

Det långa avståndet i Fläcksjön medgav ingen bildtagning varför eventuella läsare av dessa rader får hänvisas till denna tjusiga herre, som i likhet med fläcksjöfågeln rastade tillsammans med sjöorrar på en inlandslokal, Manjaurträsket i Västerbotten år 2006.