Ägretthäger

En ägretthäger (Egretta alba) gästar Fläcksjön i Sala kommun. Antalet ägretthägrar som dyker upp i vårt landskap tenderar att öka. Bara i år har sju fynd gjorts, bl.a. det första fyndet i Nora kommun. Den bakomliggande orsaken till de allt tätare besöken i Västmanland är att arten framgångsrikt har förskjutit sitt utbredningsområde norrut, bl.a. omfattas numera Baltikum. Även i Sverige (på Gotland) har fynd gjorts där man kan misstänka att häckning har genomförts.
' Ett av de allra första svenska fynden av ägretthäger gjordes ”vid Westerås” där ett ex. sköts i november 1856. Därefter dröjde det fram till 1983 innan arten noterades i landskapet igen. Då besöktes tre lokaler i Lindesbergs och Ljusnarsbergs kommuner i april. Fortsättningen av 1980-talet gav ytterligare tre stycken fynd. Under 1990-talet noterades sex stycken ägretthägrar i landskapet och hitintills under 2000-talet (t.o.m. 2010) har fjorton ägretthägrar noterats.

Fågeln vid Fläcksjön utgör det tredje fyndet vid den lokalen. Tidigare fynd är gjorda i juni 1986 samt i juli 1996.

Samtliga bilder visar ägretthägern vid Fläcksjön, Fläckebo, i maj 2011.
Trots att fågeln "lyser" vitt är den inte helt enkel att finna i den utbredda starrmaden nedanför utkiksklippan.

Nordens vilda katt

Trots att lodjuret förekommer över stora delar av Sverige är det få förunnat att ha fått stifta bekantskap med detta skygga djur i det vilda. Att lon verkligen har funnits i vår närhet har i stället avslöjas genom dess stora och runda tassavtryck, kvarlämnade i det snötäckta landskapet.
På senare tid har dock lodjuret ökat i antal. Med det har också chansen att få stifta bekantskap med detta mycket vackra djur ökat väsentligt. Vintern 2010/11 genomförde Länsstyrelsen tillsammans med Svenska Jägareförbundet en lodjursinventering som pekar på att det för närvarande finns 15 familjegrupper inom Västmanlands län.

Lodjuret på bilderna har under en längre tid uppehållit sig på en och samma plats i Västmanland.

Myntrullaren

"Myntrullaren" drar av en ludlig strof

Att titta på fåglar innebär ganska ofta att man förutom ögonen även måste ta till öronen för att reda ut vad som finns inom ett specifikt område. Så här i inledningen av maj börjar ljudkulissen i en mellansvensk lövskog bli fulltalig. Att bena ut läten från bofinkar, överflygande stenknäckar, avlägset hoande ringduvor, trummande hackspettar med flera läten är dock inte alltid så enkel. För vissa kan nog ljudvallen te sig oöverstiglig. Ett läte som är enkelt att lära sig och som dessutom brukar sticka ut är grönsångarens. Lätets uppbyggnad brukar liknas vid ett stående mynt som faller mot en bordsskiva. Med ljudet vill grönsångarhannen förmedla sin kontaktannons till skogspartiets alla fagra grönsångardamer. Samma trudelutt signalerar till konkurerande hanar att reviret är taget och ni gör bäst i att hålla avstånd!
'

Grönsångaren är trots allt vacker i all sin enkelhet

Att använda ordet färgsprakande när man vill förmedla grönsångaren yttre egenskaper är kanske inte alldeles rätt. Hon är nämligen en liten grönaktig sångare som till sitt yttre är lik en lövsångare. Grönsångaren skulle man dock kunna säga är något mera kontrastrikt tecknad. Den mossgröna ovansidan kontrasterar mot citrongula örontäckare och strupe. Strupen i sin tur bildar skarp gräns mot den rent vita undersida.

I Västmanland förekommer grönsångaren spridd över hela landskapet. Den föredrar olika typer av mer eller mindre slutna lövskogar, men återfinns också i blandskogar.