"Myntrullaren" drar av en ludlig strof Att titta på fåglar innebär ganska ofta att man förutom ögonen även måste ta till öronen för att reda ut vad som finns inom ett specifikt område. Så här i inledningen av maj börjar ljudkulissen i en mellansvensk lövskog bli fulltalig. Att bena ut läten från bofinkar, överflygande stenknäckar, avlägset hoande ringduvor, trummande hackspettar med flera läten är dock inte alltid så enkel. För vissa kan nog ljudvallen te sig oöverstiglig. Ett läte som är enkelt att lära sig och som dessutom brukar sticka ut är grönsångarens. Lätets uppbyggnad brukar liknas vid ett stående mynt som faller mot en bordsskiva. Med ljudet vill grönsångarhannen förmedla sin kontaktannons till skogspartiets alla fagra grönsångardamer. Samma trudelutt signalerar till konkurerande hanar att reviret är taget och ni gör bäst i att hålla avstånd!
'
'
Grönsångaren är trots allt vacker i all sin enkelhet
Att använda ordet färgsprakande när man vill förmedla grönsångaren yttre egenskaper är kanske inte alldeles rätt. Hon är nämligen en liten grönaktig sångare som till sitt yttre är lik en lövsångare. Grönsångaren skulle man dock kunna säga är något mera kontrastrikt tecknad. Den mossgröna ovansidan kontrasterar mot citrongula örontäckare och strupe. Strupen i sin tur bildar skarp gräns mot den rent vita undersida.
I Västmanland förekommer grönsångaren spridd över hela landskapet. Den föredrar olika typer av mer eller mindre slutna lövskogar, men återfinns också i blandskogar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar