Då år 2011 ska summeras kommer förmodligen Krister Ekmans upptäckt av dvärgflicksländan (Nehalennia speciosa) vid Ekeby mosse i Sala att klassas som årets skräll bland de entomologiska händelserna i Västmanland.'
Enligt den gängse litteraturen lever dvärgflicksländan i och kring nästintill igenvuxna gölar och myrar där vegetationen består av smalbladiga gräs och halvgräs, framförallt trådstarr (Carex lasiocarpa). På grund av sin litenhet kan sländan vara ganska svår att få synd på då de förflyttar sig bland starrbladen. I motsats till de europeiska förhållandena, men i likhet med lokalerna i Östergötland hyser Ekeby mosse en rik och näringskrävande växtlighet i övrigt, med bland annat orkideér, snip och olika slags "rikkärrsmossor".
Dvärgflicksländan är i Sverige mycket ovanlig och Ekeby mosse utgör endast den fjärde kända lokalen för arten i landet. Men kanske är det den mest lättillgängliga(?). Från den spång som tvärar mossen är det numera möjlighet att stifta bekantskap med denna vackra och ovanliga lilla slända. De hot som har målats upp mot arten är framför allt igenväxning och fragmentering av lämpliga lokaler. Arten är dessutom en ganska svag flygare med en begränsad möjlighet till spridning.Litteratur
Dijkstra, K.-D. B. & Lewington, R. (2006). Field guide to the Dragonflies of Britain and Europe. British Wildlife Publishing.
Faunaväktarblad. Dvärgflickslända (Nehalennia speciosa) - http://www.artdata.slu.se/filer/faunavaktarblad/faunavaktarblad-Dvargflickslanda.pdf
En av de skalbaggar som förekommer i området är Colydium filiforme . Arten som hör till familjen barkbaggar (Zopheridae) är cirka 6 mm lång och mycket långsmal. Halsskölden är försedd med tre längsgående fåror. Även täckvingarna är tydligt räfflade. Skalbaggen är övervägande svart men vissa (alla?) individer kan ha en mer eller mindre tydligt rödaktig fläck längst fram vid basen av täckvingarna.
Colydium filiforme är i Sverige en väldigt sällsynt art med ett fragmenterat utbredningsområde som sträcker sig från Skåne och upp till Mälaren. Eftersom de sentida fynden är få och dessutom från ett mycket begränsat antal lokaler har arten i den senaste versionen av den svenska rödlistan placerats i kategorin ”starkt hotad” (EN). I Västmanland är arten veterligen endast noterad vid Strömsholm och vid Tidö.