Ägg a la bibagge!

Text: Markus Rehnberg

Bibaggen (Apalus bimaculatus) tillhör våra mer sällsynta skalbaggar. Den återfinns i dagsläget i den svenska rödlistan där den är listad som missgynnad (NT). I Västmanland är den enligt artportalen (http://www.artportalen.se/) känd från ett tjugotal lokaler, främst i landskapets östra delar. Arten lever i sandiga miljöer, vilket i Mellansverige brukar innebära grustäkter belägna utmed någon av våra rullstensåsar. Den tid man har chans att stifta bekantskap med bibaggen är väldigt kort och infaller strax efter snösmältningen och en dryg månad framåt, vilket främst brukar innebära april månad. Har man turen att besöka rätt grustag vid rätt tidpunkt, då kan man mötas av ett myller av liv där mängder av bibaggar löper (om man nu kan säga så om bibaggar) fram över sanden. Man brukar även kunna se smärre ”nystan” av bibaggar, bestående av flera hanar som alla försöker uppvakta och para sig med en och samma hona.

Egentligen är vår kunskap om artens reproduktion rätt begränsad. Man vet att dess larv är en så kallad triangulinlarv och att den lever som parasit på sidenbin (Colletes sp.). Då larven kläcks rör den sig snabbt mot ett lämpligt hål i sanden som är bebott av bin. Väl nere i boet börjar larven att äta av det förråd som biet har samlat ihop och byggt upp åt sin egen avkomma. Man tror att bibaggen, när förrådet är tomt, även kan förtära biets larv innan en förpuppning sker.

En hona i full färd med att placera sina ägg på undersidan av en upp och nervänd planka

Hur det går till när äggen läggs vet man också ganska lite om. Det finns dock rapporter som säger att honan placerar sina ägg i små gropar i sanden. Bilden här ovan är tagen i en täkt nära Lågbolund i Sala kommun och utgör en unik dokumentation av en händelse som är väldigt få förunnat att ha fått se med egna ögon. Äggen som denna hona har valt att placera på en upp och nervänd planka, är avlånga till sin form och glänsande "vingummivita". I nära anslutning till äggsamlingen fanns minst ett hål i sanden som förmodligen hade grävts ut av bin. Larverna kommer, då de väl kläcks, mer eller mindre att rasa rakt ner i bohålet.

Bibaggen är till sitt utseende omisskännerlig. Det är en lite drygt centimeterstor skalbagge som har en svart kropp och brunorangea täckvingar, vars bakre delen är dekorerad med en svart prick på vardera vinge. Honorna kan ganska enkelt utskiljas i och med att deras bakkroppar oftast är kraftigt uppsvällda, vilket medför att segment mellan ”kroppsplattorna” lyser gula och ger bakkroppen ett övervägande gult intryck. Honan har generellt sett även kortare antenner än vad hanen har. På bilden längst upp visas en hane.