Getingspindel

I höst har Västmanland förärats med en ny spindelart! Det är den mycket spektakulära getingspindeln (Argiope bruennichi) som har funnit sin väg till en ruderatmark i utkanten av Skultuna norr om Västerås.
'Getingspindelns valda biotop vid Skultuna. En gräsbevuxen jordkulle
'
Getingspindeln utgör ett nytt inslag i den svenska spindelfaunan. Gradvis har arten expanderat sitt utbredningsområde norrut och nådde under 1980- och 1990-talen fram till den tyska östersjökusten samt till Danmark. År 1989 noterades arten även i Sverige för första gången, nämligen på södra Gotland. Erövrandet av Sverige har därefter fortskridit i ett raskt tempo; 1995 Skåne, 2002 Blekinge, 2003 Småland, Öland, Västergötland och Södermanland, 2006 Halland, 2007 Östergötland, 2008 Bohuslän, 2010 Uppland och Dalarna samt 2011 Västmanland.
'

Getingspindelns hona är ett spektakulärt och omisskännerligt djur.

I dag är getingspindeln att betraktas som fast etablerad i flera av våra sydliga landskap (läs Skåne, Blekinge, Öland, Gotland och Bohuslän). I övriga delar är fynden ännu ganska få, men spridda över ett allt större område. I skenet av detta var artens uppdykande i Västmanland inte helt oväntat. Återstår nu att se ifall getingspindeln lyckas etablera sig i ruderatmarkerna kring Skultunasågen.

Litterartur

Jonsson, L. J. 2004. Getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad och sprider sig norrut i Sverige. Ent. Tidskr. 125[3]: 117-120. http://www.hkr.se/upload/MNA/doc/jol_Argiope_04%202.pdf
Jonsson, L. J. & Wilander, P. 1999. Är getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad i Sverige? Ent. Tidskr. 120[1-2]: 17-21. http://www.sef.nu/et/artiklar/ET1999/getingspindel.pdf

Lövvårtbitaren för första gången anträffad i Västmanland!

Lövvårtbitaren (Leptophyes punctatissima) har för första gången anträffats i Västmanland. Platsen för fyndet var en vägslänt vid Västra Skepparbacken inne i centrala Västerås. Slänten hade en rik undervegetation av framför allt kirskål samt unga skott av hästkastanj, lönn och hassel.
'

Kort kan lövvårtbitaren beskrivas som en nästintill helgrön vårtbitare som över större delen av kroppen (inkl. ben och antenner) är försedd med små strödda svarta prickar. Kroppshållningen är krum och vingarna starkt förkrymta. Honan är har ett brett och tillplattat äggläggningsrör som till formen kan liknas vid ett arabiskt svärd. Lätet beskrivs som ett korthugget klickljud som upprepas oregelbundet. Ljudet är för oss människor endast hörbart med hjälp av en ultraljudsdetektor.
'
Det svenska huvudutbredningsområdet återfinns vid kustnära delar av västkusten, från Skåne i söder till Bohuslän i norr. På ostkusten är lövvårtbitaren funnen på Öland och Gotland. Sensationellt nog påträffades arten år 2009 även vid Danderyd i Stockholm. En lokal där det numera tycks finnas en liten etablerad population. Fyndet i Västerås och Västmanland är det nordligaste fyndet hitintills i landet.
'
Hur har då denna art hamnat i Västmanland? Har det alltid funnits lövvårtbitare i Västerås äldre stadsdelar, men som tills nu helt har undgått upptäckt? Eller är det scenario som återges i boken Gräshoppor i Sverige mer troligt? Här sias det om att lövvårtbitaren med hjälp av människans transporter av bland annat trädgårdsväxter kan komma att sprida sig till nya platser. Lövvårtbitaren placerar inte sällan sina ägg på stam- och växtdelar och kan därmed oavsiktligen följa med till nya områden. Återstår nu att se om arten kan etablera sig även i området kring Skepparbacken.

Litteratur
Strid, T. (red.) Gräshoppor i Sverige. En fälthandbok. Stockholms Entomologiska Förening.

* Bilderna visar lövvårtbitaren i Västerås den 22 sept. 2011

En liten fjäril med stor spridningsförmåga

Kastanjemalen (Cameraria ohridella) är en liten vacker fjäril som förs till styltmalarna (Gracillariidae). En grupp småfjärilar som i Sverige omfattar 89 arter. Kastanjemalen är i Europa ensam representant inom släktet Cameraria.

Kastanjemalens kända historia är kort men mycket framgångsrik. I slutet av 1980-talet beskrevs arten vetenskapligt utifrån några individer som år 1985 anträffades i Makedonien. Snart upptäcktes fjärilen på flera nya platser i Centraleuropa. Därmed stod det ganska klart att det var en art som var under spridning. Ett efter ett har Europas länder lagts under kastanjemalarnas små vingar och larvens bruna minor befläckar numera hästkastanjens blad över stora delar av Europa. Till Sverige och Skåne anlände malen år 2003. Därefter har i tur och ordning de sydsvenska landskapen koloniserats och nu tycks porten till Mälarlandskapen stå på glänt. I Stockholm noterades de första malarna under 2010 och i år har arten påvisats vid Ekolsund i Uppland samt nu i höst på flera platser inne i centrala Västerås.Kastanjemalens ursprung är luddigt. Forskare har tolkat dess plötsliga uppdykande och den därpå snabba spridningen som att arten med stor sannolikhet inte är naturligt förekommande i Europa. Arten tros i stället ha blivit införd till Europa, och att dess naturliga hemvist bör sökas utanför Europas gränser. Nordamerika där flera närstående arter inom släktet Cameraria och östra Asien har utpekats som tänkbara ursprungsområden. Kastanjemalen har inkluderats i NOBANIS list över invasiva (läs införda och mindre önskvärda) arter i Europa.

Hur dess snabba spridning har varit möjlig går bara att spekulera kring. Förmodligen har framgångssagan underlättats av att konkurrensen gentemot andra arter har varit minimal och att parasiter som annars skulle vara populationshämmande ännu saknas. Spridningen av malen har förmodligen påskyndats av oss människor. Exempelvis genom att fjärilens alla stadier kan ha liftat till nya områden med hjälp av våra transportmedel (tåg, båtar och lastbilar). I viss omfattning kan säkerligen även mer naturliga orsaker, såsom luftströmmar, förklara spridningen.

Som det svenska namnet antyder är kastanjemalen för sin reproduktion knuten till framför allt hästkastanj (Aesculus hippocastanus). Hästkastanjen är ett trädslag som i Sverige inte är naturligt förekommande. Här hittas trädslaget framför allt i anlagda parker och trädgårdar.

Kastanjemalens flygtid är utdragen. Den sträcker sig från maj t.o.m. september. Under denna period kan flera generationer sättas på vingarna. Övervintring sker som puppor i de nedfallna bladen. När vårtemperaturen stiger kläcks de första fjärilarna. Honorna flyger direkt till trädets stam, för att där avsöndra ett feromon som lockar till sig parningsvilliga hanar. Efter genomförd parning flyger honan till kastanjebladets ovansida för att placera ut sina ägg. Efter någon vecka kläcks larven som genast äter sig in i bladskivan och minerar bladet. Minorna syns som bruna fläckar på bladovansidan. Det är genom dessa minor som man lättast påvisar fjärilens närvaro. Efter cirka två veckor sker förpuppningen och när det är dags för fjärilen att lämna puppstadiet borrar den sig ut genom puppskalet och bladet. Därmed har en ny generation kastanjemalar kommit på vingarna.

Källor
Nyström, M. 2006. Kastanjemalen Cameraria ohridella – livscykel och utbredning i Sverige 2006. Examensrbete inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2006:11. – http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00001467/01/nystr%C3%B6m_monica_exjobb.pdf

ArtPortalen – http://www.artportalen.se/
DAISIE – http://www.europe-aliens.org/index.do
NOBANIS. European Network on Invasive Alien Species – http://www.nobanis.org/
Svenska dagfjärilar och nattfjärilar – http://www.lepidoptera.se/
Växtinspektionen – http://www.tradvardscentrum.se/Faktablad/Infohastkastanj2007.pdf


Samtliga bilder är tagna i Västerås under september 2011 och föreställer:
1. Kastanjemal som vilar på hästkastanjens stam.
2. Larvens minor befläckar hästkastanjens blad.
3. En öppnad mina blottar den minerade larven som lever däri

Lillepluttens rike

Sälgtickan, Phellinus conchatus, är en flerårig svamp som främst växer på sälg, Salix caprea. Svampens brunaktiga fruktkroppar kan antingen sitta tätt taklagda, vilket visas på bilden här intill. De kan också, exempelvis på undersidan av grenar, sitta åtsittande mot underlaget, så kallat resupinat. Sälgtickan är i Västmanland spridd över hela landskapet och anges av Kaufmann et al. (1990) som ”allmän på sälg, mindre allmän på äppelträd, skogstry, olvon, syren”.

Det var i relativt sen tid som man upptäckte att sälgtickan härbärgerade en av världens minsta skalbaggar – Ehnströms dvärgfjädervinge, Baranowskiella ehnstromi. Arten upptäcktes mer eller mindre av en slump då Bengt Ehnström studera svampens porlager i hög förstoring. Ur en av porerna uppenbarade sig en liten, liten skalbagge som senare kom att beskrivas som ny för vetenskapen.

Ehnströms dvärgfjädervinge är en mycket liten skalbagge. Den mäter lite drygt 0,4 mm. Arten hör till skalbaggsfamiljen fjädervingar, Ptiliidae, som i Sverige representeras av ett 70-tal arter. IVästmanland är fynden av Ehnströms dvärgfjädervinge ännu fåtaliga. Veterligen är den ännu endast funnen i Surahammars och Västerås kommuner. Man kan dock förvänta sig att arten går att finna på sälgtickor i landskapets alla delar.
'
Ehnströms dvärgfjädervinge är en mycket liten och avlång skalbagge. Dess färgsättning är huvudsakligen brunorange, men med svart teckning på huvudet. Här födosöker den på en sälgtickas porlager. Ett hål är ungefär 0,1 mm i diameter.

Referenser
Apelqvist, M. 2008. Enda, största och minsta – ett axplock av årets skörd. Inocellia 25[2]: 6-8. - https://sites.google.com/site/efidov/dokumentarkiv
Jaederfeldt, K. 2003. Tickboken. Sveriges Mykologiska Förening & Naturhistoriska riksmuseet.
Kaufmann, H. m.fl. 1990. Västmanlands svampar. Västmanlands Naturvetenskapliga Förening, Västerås.
Ryman, S. & Holmåsen, I. 1992. Svampar. En fälthandbok. Interpublishing, Stockholm.
Sörensson, M. 1997. Morphological and taxonomical novelties in the world’s smallest beetles, end the first Old World record of Nanosellini (Coleoptera: Ptiliidae). Systematic Entomology 22: 257-283.

BeetleBase – http://www.beetlebase.com/
'

De bilder som ackompanjerar detta inlägg är samtliga tagna vid Hökåsen i Västerås k:n, augusti 2011.

Dvärgflicksländan upptäckt i Västmanland!

Då år 2011 ska summeras kommer förmodligen Krister Ekmans upptäckt av dvärgflicksländan (Nehalennia speciosa) vid Ekeby mosse i Sala att klassas som årets skräll bland de entomologiska händelserna i Västmanland.

Dvärgflicksländan är vår minsta trollslända. Arten ansågs länge vara försvunnen från den svenska faunan och dess tidiga historia i landet grundar sig på fynd uppgivna från Skåne, Östergötland samt Öland och Gotland. Under en femtio år lång period gjordes inte ett enda fynd av arten i landet. Vändningen kom i mitten av 2000-talet då arten först skådades i Uppland (från 2006) och sedan i Östergötland (från 2007). Att arten nu även har upptäckts i Västmanland är allt annat än en sensation.
'

Enligt den gängse litteraturen lever dvärgflicksländan i och kring nästintill igenvuxna gölar och myrar där vegetationen består av smalbladiga gräs och halvgräs, framförallt trådstarr (Carex lasiocarpa). På grund av sin litenhet kan sländan vara ganska svår att få synd på då de förflyttar sig bland starrbladen. I motsats till de europeiska förhållandena, men i likhet med lokalerna i Östergötland hyser Ekeby mosse en rik och näringskrävande växtlighet i övrigt, med bland annat orkideér, snip och olika slags "rikkärrsmossor".
Dvärgflicksländan är i Sverige mycket ovanlig och Ekeby mosse utgör endast den fjärde kända lokalen för arten i landet. Men kanske är det den mest lättillgängliga(?). Från den spång som tvärar mossen är det numera möjlighet att stifta bekantskap med denna vackra och ovanliga lilla slända. De hot som har målats upp mot arten är framför allt igenväxning och fragmentering av lämpliga lokaler. Arten är dessutom en ganska svag flygare med en begränsad möjlighet till spridning.

Litteratur
Dijkstra, K.-D. B. & Lewington, R. (2006). Field guide to the Dragonflies of Britain and Europe. British Wildlife Publishing.

Faunaväktarblad. Dvärgflickslända (Nehalennia speciosa) - http://www.artdata.slu.se/filer/faunavaktarblad/faunavaktarblad-Dvargflickslanda.pdf

Colydium filiforme - en ovanlig upptäckt!

Strömsholms ädellövskogar hyser många ovanliga och sällsynta insektsarter. Många av de mest sällsynta är knutna till gammal ek (Quercus robur). Detta är något som det fortfarande finns gott om vid Strömsholm.

En av de skalbaggar som förekommer i området är Colydium filiforme . Arten som hör till familjen barkbaggar (Zopheridae) är cirka 6 mm lång och mycket långsmal. Halsskölden är försedd med tre längsgående fåror. Även täckvingarna är tydligt räfflade. Skalbaggen är övervägande svart men vissa (alla?) individer kan ha en mer eller mindre tydligt rödaktig fläck längst fram vid basen av täckvingarna.

Colydium filiforme lever i och i anslutning till gångar som har skapats av andra insekter i barklösa stamdelar på gamla ekar. Förmodligen lever den av svampdelar och annat dött organiskt material som kan hittas i de övergivna gångarna. Om man har turen med sig kan den fullbildade skalbaggen ses springa omkring på den barklösa veden i samband med varmt och kvavt väder från mitten av maj till början av september.
'
Colydium filiforme är i Sverige en väldigt sällsynt art med ett fragmenterat utbredningsområde som sträcker sig från Skåne och upp till Mälaren. Eftersom de sentida fynden är få och dessutom från ett mycket begränsat antal lokaler har arten i den senaste versionen av den svenska rödlistan placerats i kategorin ”starkt hotad” (EN). I Västmanland är arten veterligen endast noterad vid Strömsholm och vid Tidö.

Litteratur
Ehnström, B. 1999. Artfakta – Colydium filiforme. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Bilderna på Colydium filiforme är tagna vid Strömsholm i Kolbäck den 1 juni 2011.

Ägretthäger

En ägretthäger (Egretta alba) gästar Fläcksjön i Sala kommun. Antalet ägretthägrar som dyker upp i vårt landskap tenderar att öka. Bara i år har sju fynd gjorts, bl.a. det första fyndet i Nora kommun. Den bakomliggande orsaken till de allt tätare besöken i Västmanland är att arten framgångsrikt har förskjutit sitt utbredningsområde norrut, bl.a. omfattas numera Baltikum. Även i Sverige (på Gotland) har fynd gjorts där man kan misstänka att häckning har genomförts.
' Ett av de allra första svenska fynden av ägretthäger gjordes ”vid Westerås” där ett ex. sköts i november 1856. Därefter dröjde det fram till 1983 innan arten noterades i landskapet igen. Då besöktes tre lokaler i Lindesbergs och Ljusnarsbergs kommuner i april. Fortsättningen av 1980-talet gav ytterligare tre stycken fynd. Under 1990-talet noterades sex stycken ägretthägrar i landskapet och hitintills under 2000-talet (t.o.m. 2010) har fjorton ägretthägrar noterats.

Fågeln vid Fläcksjön utgör det tredje fyndet vid den lokalen. Tidigare fynd är gjorda i juni 1986 samt i juli 1996.

Samtliga bilder visar ägretthägern vid Fläcksjön, Fläckebo, i maj 2011.
Trots att fågeln "lyser" vitt är den inte helt enkel att finna i den utbredda starrmaden nedanför utkiksklippan.

Nordens vilda katt

Trots att lodjuret förekommer över stora delar av Sverige är det få förunnat att ha fått stifta bekantskap med detta skygga djur i det vilda. Att lon verkligen har funnits i vår närhet har i stället avslöjas genom dess stora och runda tassavtryck, kvarlämnade i det snötäckta landskapet.
På senare tid har dock lodjuret ökat i antal. Med det har också chansen att få stifta bekantskap med detta mycket vackra djur ökat väsentligt. Vintern 2010/11 genomförde Länsstyrelsen tillsammans med Svenska Jägareförbundet en lodjursinventering som pekar på att det för närvarande finns 15 familjegrupper inom Västmanlands län.

Lodjuret på bilderna har under en längre tid uppehållit sig på en och samma plats i Västmanland.

Myntrullaren

"Myntrullaren" drar av en ludlig strof

Att titta på fåglar innebär ganska ofta att man förutom ögonen även måste ta till öronen för att reda ut vad som finns inom ett specifikt område. Så här i inledningen av maj börjar ljudkulissen i en mellansvensk lövskog bli fulltalig. Att bena ut läten från bofinkar, överflygande stenknäckar, avlägset hoande ringduvor, trummande hackspettar med flera läten är dock inte alltid så enkel. För vissa kan nog ljudvallen te sig oöverstiglig. Ett läte som är enkelt att lära sig och som dessutom brukar sticka ut är grönsångarens. Lätets uppbyggnad brukar liknas vid ett stående mynt som faller mot en bordsskiva. Med ljudet vill grönsångarhannen förmedla sin kontaktannons till skogspartiets alla fagra grönsångardamer. Samma trudelutt signalerar till konkurerande hanar att reviret är taget och ni gör bäst i att hålla avstånd!
'

Grönsångaren är trots allt vacker i all sin enkelhet

Att använda ordet färgsprakande när man vill förmedla grönsångaren yttre egenskaper är kanske inte alldeles rätt. Hon är nämligen en liten grönaktig sångare som till sitt yttre är lik en lövsångare. Grönsångaren skulle man dock kunna säga är något mera kontrastrikt tecknad. Den mossgröna ovansidan kontrasterar mot citrongula örontäckare och strupe. Strupen i sin tur bildar skarp gräns mot den rent vita undersida.

I Västmanland förekommer grönsångaren spridd över hela landskapet. Den föredrar olika typer av mer eller mindre slutna lövskogar, men återfinns också i blandskogar.

Humlesurr

En ordination mot jäkt och stress kan vara en stunds vila under en blommande lönn eller sälg. Det ljudliga surret från arbetsamma humlor som flyger från blomma till blomma är ljuvligt och kan ha en avkopplande verkan. En blommande lönn som står i kanten av ett utbrett jordbrukslandskap lockar många pollensökande humlor. Just nu råder en febril aktivitet bland humledrottningarna som försöker bygga upp sina samhällen efter en lång vintersömn. Jordhumlorna, färgade i gult, svart och vitt, är vanligast, men i trädet hittas även några enstaka individer av andra arter.

ljus jordhumla (Bombus leucorum)

mörk jordhumla (Bombus terrestris)

hushumla (Bombus hypnorum)

stenhumla (Bombus lapidarius)

ängshumla (Bombus pratorum)

Forsärlor

De inledande tio vintrarna under 2000-talet bjöd huvudsakligen på milt vinterväder. Detta var något som gynnade vissa fågelarter, däribland forsärlan som under samma tidsrymd lyckades sprida sig till alltfler bäckar och åar i Västmanland. Under 1980- och 90-talen fanns endast några få konstaterade häckningar av forsärlan i Västmanland. Huvudsakligen blev dessa funna i landskapets västra och norra kommuner. År 1999 konstaterades den första häckningen i Västerås kommun. Ett par genomförde åtminstone en lyckad häckning vid Skultuna mässingsbruk. Det året blev något av ett startskott för artens fortsatta expansion i landskapet. Det hittintills högsta antalet häckningar konstaterades år 2009, då 84 säkra och troliga häckningar inräknades. Efter den kalla vintern 2009/10 kunde en viss nedgång skönjas i antalet rapporterade forsärlehäckningar. Arten är dock fortsatt spridd över stora delar av landskapet. Nu när forsärlorna har börjat återvända från sina vinterkvarter får vi snart även ett svar på om också den kalla vinter vi precis har genomlevt har satt några spår bland Västmanlands forsärlor. För närvarande låter sig två forsärlor avnjutas på ganska behagligt avstånd, då de bland annat födosöker bland fastfruset skräp och vass i Svartån strax norr om Slottsbron i Västerås.

Salskrakar

En salskrakehane i häckningsdräkt hör till den svenska fågelfaunans absolut vackraste skapelser. Smakfullt tecknat i vitt, svart och grått är han vart än ”nerdykandet” sker en fröjd för ögat. I motsatts till hanens dräkt är den som de hontecknade individerna bär betydligt beskedligare i sin färgsättning. Salskraken är i Västmanland framför allt en art som ses i samband med dess flytt till (ult.3 – ult.4) och från (pr.10 – ult.11) sina nordliga häckplatser.
'

Västerås hamnområde gästas för närvarande av fyra salskrakar som har trotsat det rådande isläget och funnit det trivsamt att rasta i de isfria vakar som Östra hamnen tillhandahåller. Några av fåglarna har konstaterats vara yngre hanar som dock ännu inte har anlagt den praktfullaste av dräkter.

'

De många isflak som kantar skrakarnas vak bidrar till en arktisk inramning. Samtliga fåglar utgörs av honfäragde individer. På flera av fågelarna kan man notera vita fjädrar på den annars bruna hjässan. Detta indikerar att det rör sig om en hane.

Lutter utter

Chansen att få syn på en utter är större än på mycket länge!

Efter att länge ha vandrat längs utrotningens rand har trenden vänt och alltfler uttrar vandrar åter längs våra västmanländska vattendrag. Orsak till utterns kraftiga nedgång i mitten av föregående århundrade är inte helt utredd men förmodligen var det flera faktorer som spelade in. En var säkerligen de miljögifter som bland annat spreds ut på våra åkermarker och som slutligt hamnade i de åar och bäckar där uttern hörde hemma. Uttern som befann sig högst upp i näringskedjan fick ta emot mycket stora mängder gifter, bland annat via den fisk som konsumerades. Detta ledde till en försämrad fortplantningsförmåga.

Uttern är ett mycket rörligt djur som kan avverka mycket långa sträckor längs ett vattendrag i jakten på lämpliga områden för födosök, eller en parningsvillig hona. Dock efterlämnas ganska ofta mer eller mindre tydliga spår som visar att en utter har passerat. Spåren kan vara konkreta tassavtryck men det kan också vara en längs vattendraget strategiskt placerad spillningshög.
'

För att optimera sina chanser till ett möte med detta sympatiska däggdjur bör man under vintern bege sig till ett vinteröppet vattendrag. Chansen att få syn på dem är inte speciellt stor, men när man minst anar det sitter en utter på iskanten och smaskar på en välsmakande fisk.

'

Samtliga bilder är från ett uttermöte vid Svanå i Västerås den 22 januari 2011

Hökuggla

Att hökugglor dyker upp på våra breddgrader sker så gott som årligen. Antalet individer är dock inte speciellt stort, så varje individ drar till sig uppmärksamhet. Sedan några dagar tillbaka finns en hökuggla inom ett smärre område strax norr om Salbohed i Sala kn, ungefär där Tvärhandsbäcken korsar landsvägen mot Hedåker/Avesta.

Hökugglan, som är dagaktiv, sitter ofta uppflugen i någon av områdets högresta trädtoppar, från vilken den kan spana ut över nejden. Hökugglans typiska silhuett avslöjar den redan på ganska långt håll, men ibland avhjälps vårt sökande av en skränande flock med kråkfåglar.

Hökugglans typiska silhuett

Nytt år!

Nu var det ett tag sedan Västmanlands Natur uppdaterades, men nu har det skett en smärre förändring i bloggens utseende. I den högra kolumnen har loggan för den biologiska mångfaldens år 2010, städats undan för att ge plats för den bild som är tänkt att symbolisera det av FN utlysta internationella skogsåret, 2011.

Våra skogar är av stor betydelse för en lång rad växter och djur, för miljön, för ekonomin och för vårt välbefinnande. Genom att utlysa 2011 till ”International Year of Forests” hoppas man kunna sprida medvetenheten om skogen, dess betydelse för oss människor och hur vi på bästa sätt bör sköta om dem så att även kommande generationer ska kunna njuta av dess frukter.

Länkar:
International Year of Forests 2011 >http://www.un.org/en/events/iyof2011/
Naturens år >http://www.naturensar.se/sv/